Skrivarstugan ser kall ut 

Efter två månader i Tystnaden har mycket hunnits med, dock inte det planerade arbetet med skrivarstugan som  har legat parkerat i väntan på inspiration och lust. Jag närde i min enfald en from tanke att kylan till trots så skulle jag väl kunna påbörja arbetet invändigt för att färdigställa ”drömmen” om en avskild plats för djupa litterära tankar. Nåväl, avskild lär den inte bli, när den väl är klar. Irene har en icke förhandlingsbar plan om att hennes vävstol även ska in i stugan som är på drygt 20 kvm. Vi får väl samsas, och det kanske är upplyftande att dikta till vävstolens dunkande ...

Januari har varit en helt underbar månad. Vi har nyttjat det tilltagande dagsljuset så mycket vi kunnat och gjort regelbundna turer längs de skidspår jag preparerat med spårsläden. Eller umgåtts vid öppen eld på grillplatsen, eller bara skrotat runt i omgivningarna. När väl mörkret tvingat oss inomhus tar sysslor som matlagning, stickning, eldning, klinkande på gitarren, korrespondens och läsning av något läsvärt vid. Trots denna tillsynes fridfulla tillvaro är vi inte helt bortkopplade från vad som händer i vår omvärld. Vapenskramlet från vår stora granne i öst, den oroväckande smittspridningen, riks- och lokalpolitikers käbbel.  Förutom från teve och radio så får jag i mig senaste nytt när Irene vid morgonkaffet högläser ur den elektroniska dagstidning vi prenumererar på. Sen diskuterar vi om det kloka eller okloka i det hon läst. Politik, kultur och sport avhandlas utan åtskillnad tills kaffebryggaren är tömd. 

 Ska det månne bli en fjärde del?

Under de fem månader som har gått sedan jag släppte boken ”Hämndens timma” så har lusten att skriva något nytt inte infunnit sig. Jag har under tid som har gått försökt må ni tro. Jag har vridit och vänt på den enaidénefter den andra men ingen har slagit rot. Allt börjar ju med en idé men idén måste ju bära och utgöra grunden för allt det jobb som ligger framför mig. Men så en dag för någon vecka sedan, gav Irene mig förslaget att avsluta trilogin ”Berättelsen om Johan” med en fjärde bok. Jag drog mig då till minnes vad NSD recensent, Ingemar Nilsson, skrev som avslutning i sin recension av ”Mannen på väg” som var den sista delen i trilogin. 

"Lars Alm som skriver enkelt och vardagligt, i positiv mening, säger sig med "Mannen på väg" ha avslutat "Berättelsen om Johan". Jag undrar jag, romanens huvudperson är inte ens 45 år.”, skrev han ... och nu började även jag undra. Karaktären Johan kan jag ju så att säga. Staden Kiruna är också välbekant för mig. Varför inte spinna vidare på Johan och hans familjs vidare öden. Ytterligare inspiration fick jag av min FB vän (och författar kollega på Ebes förlag) Annica Nilsson som dagligen lägger ut mycket läsvärda betraktelser om sin tillvaro i Gamla Stan i Stockholm.

Nu har jag en inriktning så nu är det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång med hantverket. Ser ett ljus i tunneln ... såvida det inte är ett framrusande tåg?

Ha det gott,

Lasse