Utsikt från norr

Utsikt från balkongen i Finntorp. I fonden Nacka naturreservat. Sjöglimten till vänster är en del av Järla sjö och till höger, nästan dold av grönskan, syns en del av Sickla köpkvarter.

Fyra dagar i  dotter Jennys lägenhet i Finntorp. Fyra dagar av barnpassning, fast barnpassning kanske inte är rätt uttryck när barnet det gäller är vårt elvaårige barnbarn Jackson. I den åldern är man i full färd med att frigöra sig från alla förlegade konventioner som vi gamlingar vill att han ska följa. Det är andra tider nu. Ur led är tiden, sa Hamlet eller är det idag kanske så att det är vi som är ur led? Ja, ja det finns en mening med att människan ska få och uppfostra barn när människan är någorlunda ung och aktiv. Vi seniorer bör nog, när vi får ansvaret att passa barn, inskränka vårt deltagande till att se till att de inte svälter ihjäl, att de är hela och rena och för övrigt övervaka så att inte allt går över styr. 

Kära läsare. förleds nu inte att tro något dumt. Vi älskar våra barnbarn och vi kommer att finnas till för dem så länge vi kan andas och tänka någorlunda klart.

Under början av veckan var kära hustrun på Operan på en förhandsvisning av baletten ”Askungen”. Undertecknad har mest försökt att få tag på den skivlust som försvunnit och som i ett ögonblick av glädje plötsligt visade sig i onsdag ... fast bara för någon timme, för att sedan försvinna igen. Den ”Helvetesperiod” jag just nu är inne i verkar sitta i hårt.

Nu blir del loppis på Macken i Finntorp och senare i eftermiddag återvänder vi till hemmet på Platån. Vi behöver ladda upp för den nya vecka som kommer. 

Ha det gott,

Lasse

Så här mot slutet av vår tredje vecka på Platån så känns det som om tiden gått alldeles för fort. Inte för att jag, i motsatt till  Irene, dagligen åstadkommer så mycket så rinner timmar och dagar förunderligt fort iväg. Det måste bero på att vi trivs med vår tillvaro. Visst, vi är båda utpräglade ”doer” och nog kan vi  ibland tycka att det finns för lite att sätta tänderna i här nere. I Tystnaden behöver vi bara ta ett steg ut på brotrappan för att upptäcka saker som bör åtgärdas. Men, det finns ju en mening med allt som sker, det påstås så i alla fall, och kanske vår vistelse på Platån denna gång är menad att vara en stund av stillhet och inre reflexion. Nåväl, det får vara hur det vill med det för  endera dagen, om nu makterna står mig bi, torde min konvalescens vara över och då ... 

Vad trevligt det var att ta del av SSC 50 år i rymden jubileet. Det gick av stapeln på torsdag i veckan. En dag som även blev årets hittills varmaste. Fantastisk fint arrangemang i Observatorielunden. Kul att träffa tidigare arbetskompisar och extra kul att få ta del av att min gamla Esrange kollega Stig-Ove Silverlinds belönats med den prestigefulla Thulin medaljen. Stort grattis Stig-Ove, den medaljen  är du väl värd.

SSC's longtime employee Stig-Ove Silverlind, based at Esrange, has been awarded the Thulin Medal in silver. With his long experience and expertise, he has, among other projects, kept the Odin satellite in operation since February 2001 despite operational disruptions and challenges. (Stig-Ove till höger)

The Thulin Medal is the most prestigious award in the aerospace industry and is awarded by the Swedish Society of Aeronautics and Astronautics.

Under den kommande Kristi Himmelsfärdshelgen är vi i dagarna tre på heltid ansvarig för barnbarnen. Det lär bli en del utomhusaktiviteter och en hel del mobil&datorspel. Vi får se. Jag bär en from önskan att vi borde ägna viss tid åt att högläsa spännande barnböcker, men jag har mina misstankar att den önskan inte lär gå i uppfyllelse, fast osvuret är bäst Plötsligt händer det.

Allt gott,

Lasse.

Här går det undan. Plommonträden har redan fällt sina vita blommor. I augusti får jag likt Tarzan klänga upp i träden och plocka frukterna. Plommonkräm är en favorit. Fast jag kan tänka mig att vi är många om godsakerna, men jag tror inte att vi ställer till med ett Plommonkrig. ”Blott Sverige svenska plommon har” för att travestera Carl Jonas Love Almqvist om krusbär.

Då jag sitter på verandan och blickar ut över innegården slås jag av hur grönt allt är och jag fastnar en stund i Barbro Hörbergs låt: ”Ögon känsliga för grönt”. Det är vackert och kontrasten mot den vita gårdsplan vi lämnade i Tystnaden för drygt en vecka sedan ger åter talesättet: "vårt avlånga land" en innebörd.

Veckan som gått har varit fin om än något blåsig. De dagliga motionspromenaderna ger resultat och jag är övertygad om att regelbunden motion är precis lika viktigt som den medicinering jag dagligen intar. Motionen är dessutom befrämjande för humöret. Att vandra i ”Dödsskuggans dal” (något tillspetsat) skärper mina sinnen och gör mig mer fokuserad på det goda här i livet.

Och visst planerar vi. Jodå! Irene kommer att måla våra garderober invändigt och veranda golvet kommer att få en uppfräschning med ny färg. Själv kommer jag att återinträda i min gamla roll som arbetsledare och inspektör ... men det är tveksamt om jag kommer att bli lyssnad till?

Långsamt och i sin egen takt börjar berättelsen om Johan åter komma till mig. Eftermiddagstimmarna på vår veranda, lyssnade på koltrastarnas ljuva drillande och omslutas av stillheten som råder på Platån gör sinnet mer mottagligt. Utan att förhäva mig så ska det bli intressant att se vart det hela tar vägen.

På torsdag i veckan som kommer år jag inbjuden att fira Swedish Space Corporatin (SSC) 50 år i rymden. Evenemanget går av stapeln på ”The Rojal Observatory” (Observatorielunden) i centrala Stockholm. Det ska bli himla kul att ta del av detta och att träffa tidigare arbetskollego.

Allt gott,

Lasser

Vi anlände till Stockholm med tåg 93 från Kiruna i torsdags. Toppen resa. Inga förseningar, bekvämt och lite folk på tåget.Vår bil står nu parkerad hemma  hos tidigare arbetskompisen Mats-Ola och där lär den få stå en längre tid. Här på Platån klarar vi oss gott med Saltisbanan, buss, T-bana och till fots. Efter dessa inledande tre dagar har vi åter kommit igång med vårt leverne på dessa sydligare breddgrader. Det tar alltid en viss tid att åter få snurr på den dagliga verksamheten. Jag har själv inte varit ”up to speed”, nej långt därifrån, några enstaka dagliga knop på sin höjd så det är Irene som fått rodda med det praktiska. Men, det blir bättre för var dag som går. Dagliga motionsturer, tankar och reflexioner nedtecknade i dagboken, är för mig välbefinnande och ett nödvändigt komplement till min dagliga medicinering.

Jenny, Alexander och barnbarn Esther och Jackson har redan varit hos oss på middag och fika. Härligt att återse dem och många fler träffar väntar med tiden.

Allt gott från Platån,

Lasse

I morgon är vår vistelse i Tystnaden slut för denna gång. En vistelse som sträckt sig från 20/3 fram till nu. 

 Förrådet av björkved påfyllt

 Härliga skidturer över myr och genom skog

Den drygt 6 veckors långa vistelsen  har på det hela taget varit fin sånär som på händelsen som drabbade mig för 2 veckor sedan och som på bråkdelen av en sekund ställde vår tillvaro på ända. Den onsdagsmorgonen gjorde jag iordning vedplatsen på gården, fyllde på med bensin och sågkjedsolja i motorsågen och lyfte vedklyven upp på sin ställning. Då tog det stopp. Jag hasade mig in i huset klagande över bröstsmärtor och lade mig på golvet Irene insåg snabbt situationens allvar och ringde 112. Ca. 50 minuter senare landade en helikopter på västra sidan av älven vid färjeläget och med hjälp av grannar kördes jag till den väntande ”fläkten". Snabbt blev jag omhändertagen av den proffsiga besättningen och de värsta bröstsmärtorna släppte på ett kick. Vilken lättnad.

 I goda läkar och sjukvårdshänder

Jag flögs till Sunderbyn där jag fick genomgå en kranskärlsröntgen och när väl kärlet som blockerats hittades vidtogs en ballongsprängning och insättande av en sk. Stent. Två dygn på hjärtintensiven i Sunderbyn innan jag flögs till Kiruna Lasarett för efterkontroll och fortsatt medicinering. Under de fyra dagar jag låg på Kiruna lasarett började det alltmer gå upp för mig vad jag hade gått igenom och hur viktigt det är att snabbt komma under behandling. Orolig som jag är till min natur kunde jag heller inte hålla mig still på lasarettet. Jag mätte dagligen korridorerna  och kom att tillryggalägga många kilometrar till personalens smått misstroende miner ... ”Vad är det för stolle?”

Nåväl, jag har nu varit i Irenes omvårdnad  sedan i tisdag i förra veckan och mår efter omständigheterna bra. I morgon, som sagt, tar vi tåget till Stockholm där min fortsatta uppföljning kommer att skötas av Södersjukhuset. Vi ser fram emot att möta den begynnande sommaren på Platån. Att träffa barn och barnbarn. Att få sitta på verandan under kvällarna och lyssna till koltrastens ljuva sång. Att åter finna lust till skrivande och låta den fortsatta berättelsen om Johan komma till mig när den är mogen att så göra.

Ha det gott,

Lasse