Utsikt från norr

Så är då annandag jul snart till ända och det är nog många medmänniskor som med sänkta axlar och en suck av lättnad, säger adjö till denna julhelg. För egen del har det stundliga umgänget med dotter Jenny, Alexander och barnbarnen varit högt uppskattat. Likaså för  Irene. Hon som i huvudsak stått för mathållningen har som vanligt, skött sin uppgift med briljans och utan att låta sin make blanda sig i hushållsbestyren. I köket är hon envåldshärskare väl medveten om min fumlighet och mitt oförstånd.

Att eld kan betyda så mycket. Den är värmande, livgivande eller ödeläggande, beroende på omständigheterna. För oss är elden på grillplatsen en samlingspunkt där vi trots vinterkyla och under intagande av rykande hett kaffe, kanske även en grillad falukorv, gärna vistas och låter våra dagliga vedermödor förblekna likt den mot det mörka himlavalvet uppstigande röken. Vi är i dessa stunder lyckligt förskonade från omvärldens kval och klagan.

Gårdarna i fonden är på västra sidan av Lainio älv (förutom den ensamma stugan med en traktor på gården) där ett norrsken är under uppseglande. Ännu bara ett ”Wannabe” men inom kort flammande för en kort stund, likt oss människor i detta världsallt. 

Norrsken, detta himlafenomen som lockar människor från när och fjärran till våra breddgrader är magiskt att uppleva. Man blir lika hänförd, fast än man beskådat det tusentals gånger. Japaner har en föreställning att ett äktenskap förevigas med lycka om brudparet under bröllopsnatten välsignas av ett ”sprakande” norrsken. Hur det ligger till med den saken vet man inte, men det är vackert att tänka att så kan vara fallet.

I kväll blir det tyvärr inget norrsken, men väl kyckling till middag.

Allt gott,

Lasse

  Bort längtande vekhet ur sotiga bröst

Två veckor har det tagit oss att komma i ordning med hus, gård, plogning av väg och plogning av isväg. Till dessa sysslor ska läggas en massa administration och hushållsjobb, men så är det nog för de flesta som under lång tid varit på drift i andra trakter utan tillstymmelse till dåligt samvete för att ha lämnat gård och hem vind för våg. Jo, jo man får det man förtjänar. Nåväl, nog om detta och så här på Luciadagen kan vi känna en viss tillfredsställelse med att vi fortfarande kan vara igång och fixa till saker och ting, även om det tar sin rimliga tid. Förr, d.v.s när Irene och jag heltidsarbetade, fick vi mer gjort under en helgledighet än vi nu får under en vecka ... fast vid närmare eftertanke så ska jag nog bara tala för mig själv. Irene hon lider inte av tappad lust eller ”latmasken” när något jobbigt tornar upp sig. Hon bara går på vilket grämer mig och tär menligt på den självbild av mig själv som jag putsat på i många år.

Skämt åsido (fast lite allvar ligger det i ovan skrivna) så har den gångna tiden i Tystnaden varit befrämjande för kropp och själ. Vi har i förra veckan kuskat runt på biblofilialer i Karresuando, Vittangi och Svappavara. En vecka som avslutades med en trevlig julmarknad i Vittangi by i söndags. Mycket angenämt att träffa och samspråka med de besökare som bevittnade mina presentationer på filialerna och de som besökte mitt bokbord på julmarknaden. Tänk vad roligt och inspirerande det är att möta människor och samtala kring ämnen ( i detta fall litteratur) som ligger oss varmt om hjärtat. Ett stort tack till Biblioteket i Kiruna och föreståndarna på filialerna för fina och välbesökta evenemang och ett lika stort tack till Vittangi hembygdsförening för en mycket trevlig julmarknad. I skrivandets stund känner jag mig upplyft och full av lust att åter fatta pennan och fortsätta Johans äventyr i Gamla Stan i Stockholm. Det blir alltså en fjärde del i ”Berättelsen om Johan” ... när den nu blir klar?

Allt gott,

Lasse