Allt har ett slut, så även barnbarnen och pappa Alex veckolånga vistelse hos oss. De tar flyget tillbaka till Stockholm i morgon. Den vecka som de gästat oss har varit intensiv och förutom allt roddande med mat, fika och aktiviteter så har ungarna berett oss mycket glädje och så här sista dagen av deras vistelse i Tystnaden (som ju inte riktigt gjort skäl för namnet med allt stoj och stimm som bara en fyraåring och en sexåring kan ge upphov till) så känns det åter vemodigt att skiljas ... det kommer bli tyst.

Takjobbet har av förståeliga orsaker legat parkerat under veckan som gått men idag (söndag ... Gud må mig förlåta) så har jag gjort några timmars ryck och en spirande känsla av byggiver har börjat infinna sig ... hoppas den håller i sig under kommande vecka?

Jag lever för övrigt i den stilla tron att min bok just nu manglas av tryckeriets tryckpressar och att alla ord slutligen finner sin rätta plats i läsarens medvetande. I den tredje och avslutande delen i "Berättelsen om Johan" så skriver jag om hur Johan lever sitt fortsatta liv som nykter alkoholist ...ett leverne som absolut inte glider fram som på en räckmacka. Nej, att bli nykter är ingen konst ... det kan vem som helst (åtminstone för ett kort tag)... men att leva nykter, att hantera svårigheter, tillkortakommanden, ilska, skuld&skam, svartsjuka, och bara den grå vardagen utan att ta till flaskan, kräver så mycket mer och det är det som berättelsen i huvudsak handlar om.  

Jag blev så innerligt glad när jag för en vecka sedan fick meddelandet om att hålla ett föredrag på Alfa-stiftelsen i Öjebyn (Behandligshem för alkohol&drog beroende) i september och berätta om Johans väg. Det ser jag verkligen fram emot. Föredraget hålls en fredag för samtliga patienter, terapeuter och anhöriga och jag fick förmånen att redan på torsdagen ta in på behandligshemmet för övernattning. Jag ser verkligen fram emot att åter få träffa och samtala med människor i samma situation som jag själv varit i för snart tjugo år sedan.

Nu gråter lillflickan Esther så jag måste ändra fokus och sluta nu att skriva.

Lasse

 

Takbytet går i sakta mak men nu är ställningen på plats, presenningen lättåtkomlig att täcka med när det tornar upp regnväder. Det är inte frågan om det ska regna utan när så det är bäst att vara väl förberedd. All läkt och plåt är också hemkörda så nu står jag vid "Point of no return" eller m.a.o bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

En och annan utflykt i vildmarken kan vi unna oss som i detta fall blåbärsskogen tillsammans med barnbarnet Jackson.