Lördag den 25:e i den regniga månaden augusti och Irene är tillsammans med ett tjugotal kvinnor på andra sidan älven i "Utmaningen" och äter den traditionella surströmmingen. Jo ... lokalen heter Utmaningen. En stor fin timmerbyggnad, belägen precis vid Lainio älvens strand och byggt av byns händiga människor. Utmaningen används för sammankomster av skilda slag såsom nu för surströmmingsmiddag. Inget manfolk äger tillträde till lokalen under de timmar ätandet och samvaron pågår.

Så, jag får stanna på andra sidan älven ... på solsidan(💦) för att vara korrekt. Men det är absolut inte synd om mig för det. Jag fördriver tiden med att skrota runt i huset och se allt som borde göras när väl tid fin för det ... men det verkar, för det mesta, inte finnas tid (i min planeringshorisont) förrän Irene med "milt tvång" ändrar min priolista. 

Går annars i väntans tider. Väntan på att få hålla boken om "Mannen på väg" i min hand. Det tar någon vecka till innan det är uppfyllt men jag tror att jag kommer få samma känsla av tillfredsställelses som vid mottagande av de tidigare två bokverken i trilogin. Tillfredsställelse att efter nästan tusen sidor så är berättelsen om Johan i hamn. Därefter återstår signeringar och föredrag och till min glädje är jag redan inbokad fram till Jul på drygt tio signeringar/föredrag ... och det ser ut att bli fler. NSD har redan, innan boken släppts, beställt ett recensionsexemplar. Ska bli intressant att läsa den recensionen. Mina två tidigare böcker fick fina recensioner av Ingemar Nilsson på nämna tidning och det ska bli intressant att läsa vad han, eller om det blir någon annan recensent, tycker om den nya boken. Jag är också enormt tacksam till alla de som läst de tidigare böckerna och som återkommit till mig med reflektioner över det lästa och bedömningar om böckerna. Läsarrecensioner är för mig viktigt de stimulerar och verkar som extra bränsle till skrivandet.

Verkar det ovan skrivna som skryt och självupptagenhet för någon så har jag i senior ålder äntligen befriat mig från Jante-oket och kan ärligt känna mig glad och nöjd inför något jag presterat.

Kommer att tänka på ett radioprogram jag lyssnade till för något år sedan. Reporten intervjuade sjuåringar om vad de tycket att de var bra på. Det blev långa och ingående utläggningar från ungarna. Alltifrån att bädda sängen själv, att klä sig själv, att leka och mycket mycket annat . Barnsligt kan tyckas ... de är ju bara ungar. Men när upphör ett barns tillit till sin egen förmåga? Är det på vägen in i vuxenlivet? ... sakta men säkert skalas vi av in på bara benen att inte tro att vi är förmer än någon annan. Det gäller att stå emot. Leve Antijante👍😄

Lasse

 

Började av veckan, mellan regnskurarna ,påbörjade jag rivningen av takplåt och gammal isolering. Det blev många resor upp och ned för stegen för att täcka taket med presenningar så fort regndropparna började falla.

I torsdag var isolering, ny plåt, hängränna och stuprör på ena hussidan fixat, så när som på nockplåten som jag lägger när hela taket är bytt. Byggnadsställningen är ned monterad ...

  ... och monterad på gårdssidan för den fortsatta takrenoveringen. Men, regnet föll ihärdigt från i torsdag och det fortsätter än i skrivandets stund. I morgon lär det bli uppklarnande men då är sista rycket blåbärsplockning planerat så taket får vänta till början av nästa vecka. Hoppas åtminstone på någon regnfri dag ... men det är väl för mycket att begära?

 

För övrigt är det ingen ide att beklaga det myckna regnandet. Bara att gilla läget och sysselsätta sig med inomhusaktiviteter som att läsa, elda och planera för höstens litterära aktiviteter.