Hemkommen till Lainio efter nästan 6 veckor i Stockholm så känner jag mig glad och kreativ, ja nästan oansvarig, på ett positivt sätt. Hur nu det senare kan komma sig? vad jag menar är att jag inte behöver ta på mig saker som andra gärna vill göra, och detta oavsett om jag rent formellt bär ansvaret för saken i fråga, eller ej och denna sena insikt skulle i tid som har gått besparat mig mången stund av ve och klagan. Har tyvärr även haft en förmåga att lägga min ”näsa i blöt” vilket för det mesta har krånglat till allt. Nej ”sköt dig själv och skit i andra” kanske borde ha varit mitt motto?

 Med ett visst vemod lämnade vi Stockholm i fredags. Samtidigt som vi var glada att åter få resa tillbaka till tystnaden i Lainio så kändes det mycket vemodigt att lämna familjen Rosenberg (rätt efternamn för en gångs skull….de har många gånger gått under namnet Rosengren….visst gör jag väl rätt nu?) och barnbarnen Jackson och Esther. Vi kommer att återse dem under jul- och nyårshelgen när vi åter är på plats i huvudstaden. Jag kommer dessutom, så priviligierad som jag nu är, få återse dom i början av december då jag är på jobb i Solna, bara fyra veckor och tills dess får vi nöja oss med Skype, telefon och att titta på kort.

Besöket hos storasyster Ulla-Britt i Alby var även en höjdpunkt. Länge sen vi sen sist, så återseendet och det trevliga samtalet var så fint och gav mig så mycket att fortsättningsvis glädjas åt.  Under återresan med tunnelbanan till Stockholm så lät jag gamla minnen passera revy och jag funderade på varför jag inte oftare frågat mina föräldrar och äldre syskon vad som varit viktigt i deras liv, hur de träffat sina respektive (nyfikenhet såklart), vad som styrt deras val och många andra saker som kunnat vara intressanta att känna till om sin familj. Men, den tiden och möjligheten har flytt ifrån mig så jag får nöja mig med de skärvor av minnen jag själv har.

Hemmavid har vintern gjort sitt intåg. Ännu inte så mycket snö och just nu är det – 8 grader fast jag ser att som kallast har det varit -21. Betydligt kortare dagar än där vi kommer ifrån och kortare och kortare blir de tills vi är inne i polarnatten om precis en månad.  

Och just idag så har svåger Svante och jag tagit på oss att spola Lainios älvs is så att vi kan köra bil över från den mörka till den soliga sidan av älven. Just nu så är isen ca 1 dm tjock så det går bra att gå på den utan att drutta i, och om nu vädrets makter ger oss kyla så torde vi ha en ca 30cm vid slutet av veckan och då tar vi över bilarna.

Mina arbetsveckor framöver så jobbar jag på Esrange 2-4 dagar per vecka och resterande hemma (har bra bredbandsuppkoppling med Net-1 så även det funkar bra). I morgon bör jag vara uppe senast kl. 5 för att hinna med ett par koppar kaffe, promenad 1,5 km på väg och över is till min bil. Sen en avkopplande biltur på ca 14 mil till min arbetsplats. Under mitt jobb på Esrange sover jag givetvis över på det hotell som finns där. Även frugan jobbar till och från I Vittangi och pendlar då dagligen med skolbussen...så snacka om att ha mycket ledig tid som pensionär....för allt det vi  av ovan  gör är på ledig tid, den övriga tiden går åt till livuppehållande aktiviteter såsom att sova, göra ved, skotta snö, elda och andra för livet uppbyggliga verksamheter.

Ha det bra i vintermörkret,

Lasse

 


 

Fortfarande upp fast den hänger på grantopparna redan kl 13,30

 

 

Hem ljuva hem

 

 Tidigare viltvårdaren Bror Eriksson och isspolaren i egen hög person vid dagens premiär spolning


 

 

Ulla-Britt's och min morfar, från besöket hos systern