Efter hundra sidor manus vaknade jag i morse med den bestämda tanken att jag skriver om berättelsen, eller i alla fall stora delar av den. Vad som hänt under sömnen har jag ingen aning om lika lite som om omskrivningen skulle förhöja värdet på berättelsen. Men, jag måste ge tanken en chans så jag har åter börjat skriva på en ny inledning, samtidigt som ett nytt synopsis tar form, nu med en något annan inriktning än tidigare.

Bodil Malmsten skrev om "Helvetesperioder" som dyker upp under skrivandet och som tar död på lusten. Jag hamnade för ett par månader sedan i en period av leda till mitt skrivande, vilket gjorde att jag skrev med "autopiloten" påslagen, d.v.s utan att närmare reflektera över vad jag satte på pränt. Berättelsen blev enahanda och utan framåtriktning. Gestaltningarna ytliga och jag harvade på med störande upprepningar. Jag skrev i förnekelse under förespegling att jag författade ett mästerverk. Tänk så tokigt det kan bli.

Det svider att i dag behöva erkänna de "bortkastade" hundra sidorna, men att bara harva på skulle i slutändan inte varit upplyftande för mitt fortsatta författarskap ... och kanske, kanske blir version två bättre om jag nu kopplar ifrån "autopiloten" och öppnar upp sinnena ... det är i alla fall min förhoppning.

Bara på det igen!