2:a november och rosorna utanför vår lägenhet på Igelboda platån ät fortfarande i full blom. Annars är det mulet, luften mättad med fuktighet och temperaturen +12 grader, m.a.o. utmärkt väder för en rask förmiddagspromenad, vilken för den delen redan är avklarad.

Gjorde en kort avstickare till Kiruna och Esrange i slutet av veckan och när jag lämnade ”hemstaden” i går morse var kvicksilvret nere på -13 grader, så det är stora variationer och svårt att veta hur man skall klä sig för kortare resor där enbart handbagage gäller.

För övrigt har det varit förkylt under de gånga veckorna. Men inte konstigt med tanke på att jag vistats i miljöer där baciller av allehanda slag sprids med blixtens hastighet. Varje morgon strax efter sju stiger jag på det välfyllda tåget mot slussen. Slussen vid halv åtta tiden på morgonen är ett myller av människor som liksom jag skall bana sig fram till sina respektive tunnelbana- eller bussavgångar genom en kompakta mur av kött och blod. Det nyses och hostas och efter ett par dagar i denna smältdegel har även jag drabbats av virusinfektionen. Går inte att freda sig emot, fast kanske munskydd skulle hjälpa….iaf på de som är förkylda så att de inte drabbar andra. Under de gånger jag varit i Tokyo så har jag ofta sett japaner med munskydd. I början så trodde jag att de var till för att skydda vederbörande mot allehanda basilusker men nej, japanerna när de är förkylda vill, i sin omtanke om sina medmänniskor, skydda dessa från att drabbas av förkylningsbacillerna. Det kanske borde vara något även för oss Svenskar. I Japan är det vanligt att det står personer och delar ut munskydd vid tunnelbana- och tågstationer. Något att ta efter, kanske ett förslag till vår nye hälsominister…..skulle kanske även lösa en del av arbetslösheten….fast då skulle väl någon ”girig” pensionär som jag själv genast ta på sig jobbet så det skulle nog inte bli någon förbättring av arbetslösheten, tyvärr.

När jag står där fasttryckt i människomassan en gråmulen och regnig morgon så slår mig tanken ibland ”Varför är jag här?”. Jag kan ju vara i tystnaden och stillheten på solsidan i den vackra Lainio by där vi har våra egentliga bopålar. Är jag måhända en självplågare som njuter av att ständigt utsätta mig för detta med risken att drabbas av förkylningar? Njae.. tror inte det. Vi vill kunna vara tillsammans med våra nära och kära och de har valt att bo i här så vi tar det onda med allt det goda som umgänget med familjen Rosenberg ger.

Under veckan som kommer jobbar jag för femte veckan i följd på vårt Solna kontor (har gjort några avstickare till Esrange när längtad blivit för stor och arbetet så krävt). Jag avslutar denna sejour på vårt Solna kontor på fredag i veckan som kommer. Sen blir det Lainio och Esrange för hela slanten.

Svåger Svante, som numera är fast boende på solsidan har meddelat att isen är dryga två decimeter, så nu bör den bära både oss och snart även vår bil. Väderleksutsikterna utlovar någorlunda kallt i norr under veckan som kommer så isen växer till sig för varje kall dag som går.

På torsdag blir det teater igen! Dödsdansen denna gång. Som om jag inte har fullt tillräckligt med mina egna demoner utan behöver påspädning av Strindbergs, men dotter Jenny säger att den är bra, så jag ger den en chans och kommer att med tillförsikt och nyfikenhet ta mig ann detta drama. Alltid lär jag mig nåt!

Lasse