Efter fjortondagar i "dvala" så kan jag nu skönja ljuset (trots polarmörkret som här råder). Idag har jag kunnat vara ute i dryga två timmar. Penicillinkuren som jag fortfarande tar är av det starkare slaget och verkar bita på allehanda infektioner i kroppen ... och jag hoppas att den även biter på det som ursprungligen orsakade hög feber och sänka. Jo, febern har kuvats sedan några dagar tillbaka men varje gång jag tar tabletten så tappar jag rösten. Kraxar som en hes kråka och en annan bieffekt är att humöret söker sig ned i källarregionerna. På bipacksedeln står dessutom att viss risk finns för depression och även sjävmordstankar ... Huva, med där har jag lyckligtvis mentalt inte varit. 

Har inte haft den minsta lust att FB'a, blogga eller skriva dagbok. Lusten har inte funnits. Jag genomförde i alla fall två signeringar. På cafe Englalycka i Vittangi på sena fredag eftermiddag och hos Tora på Kiruna Bokandel på söndag. Jag var inte i bästa slag så att säga vilket är tråkigt med tanke på att jag alltid ser fram emot att träffa intresserade läsare. Men, det gick, fast den drygt tolvmila bilresan till hemmet efter signeringen i söndags tog på krafterna och jag slocknade ganska snart efter hemkomsten.

Irene har nog fått dra det tyngsta lasset med snöskottning, vedhämtning och sköta om undertecknad som i sin ynkedom endast kunnat bidraga med uppmuntrande tillrop ... finns det något mer beklagansvärd än en "sjuk" man. Jag drömde en natt att hon ledsnat och tog ut skilsmässa... hemska tanke ... tur att det bara var en dröm. 

Hursomhelst, jag ser en ljusning och börjar att åter känna mig inspirerad att ta itu med sysslorna även om jag gruvar mig att slutföra de återstående fyra dagarna av penicillinkuren. Men det är nog bäst att följa läkarrekommendationen, även om de två läkare jag haft kontakt med är osäkra på vad det är som angripit min kropp. Men i sann förtröstan att de vet bättre än jag så fortsätter jag knapra på tabletterna.

På onsdag bär det av med tåg till Stockholm och Platån och är det något som kommer att skingra mina självcentrerade tankar så är det umgänget med barnbarnen.


 

 Inte mycket till dagsljus så här års. Allt blir grått. Vi eldar från morgon till kväll.

Verkar som jag sover under boksigneringen på Englalycka i Vittangi ... men jag blundar bara en kort stund. Fåtöljen inbjöd till en mer avslappnad hållning

 Spark är ofta vårt färdmedel ... iaf Irenes. 

Svante har de senaste två veckorna ensamt dragit lasset att spola isen vid vårt överfartställe. Drygt 50cm is vilket betryggande lär bära 7 ton.

 Brukar ofta tänka på hur de människor levde sina liv när sådana ödehus var bebodda. Det var säkert många gånger en kamp. Många barn, en lite ladugård som inrymde ettpar tre kor och kanske en häst. Då hade folk inte mycket tid över att fundera på om de var sjuka eller ej ,,, det vara bara att streta på.