Regn, åska och däremellan sol har varit det förhärskande vädret under veckan som i morgon går in i sin andra hälft. Jag skriver alltså onsdag idag, vilket vid lunchtid utgjorde mitten av arbetsveckan vilket i sin tur får mig att minnas en föreläsning jag lyssnade till för en del år sedan. 

Jag fick mig bl.a. till livs att onsdagar är den perfekta dagen för arbetsplatsmöten. Den seniora generationen på en arbetsplats sprudlar av energi och arbetslust från början av veckan men vid onsdagspuckeln börjar den sina ... men senioren gör fortfarande försvarliga knop ... sen mattas den tyvärr allt mer för att på fredag vid arbetets slut helt ha avstannat.

Den juniora generationen har knappt styrfart i början av veckan för att därefter gradvis öka och når sin topp samtidigt som senioren stapplar ut från jobbet på fredag. De båda kurvorna möts mitt på onsdag vilket gör att ett möte precis då har bäst verkningsgrad ... trot om ni vill men föreläsaren hade vetenskapliga belägg för sitt påstående.

Själv har jag deltagit i hundratals möten, utspridda på arbetsveckans alla dagar på de arbetsplatser jag haft förmånen att vara på och åtminstone en sak har jag lärt mig, nämligen: De flesta möten är grymt överskattade och bara ett sätt att informera om och diskutera självklarheter eller m.a.o slippa jobba och i stället umgås med likasinnadei mysträsket. Lätt för mig att nu som pensionär framföra, kan kanske tyckas ... men jag har själv i högsta grad varit ansvarig för många, många onödiga möten som bara tagit tid och inte gett något. Tid som kunnat användas till mer konstruktiva saker ... som att jobba t.ex.

Nåväl, jag har anlitat sexåriga barnbarnet Jackson att utföra vissa för mig trängande arbetsuppgifter på vår boplats i Tystnaden. Ja ... han hade själv innan ankomsten till Tystnade förhört sig om vad han skulle kunna tänkas ta itu med under veckan han vistas hos oss. Samtalet oss emellan utspelade sig på följande sätt:

Jackson : Morfar finns det något jag kan göra när vi kommer upp till er?

Morfar: Här finns alltid att göra så nog ska vi hitta på både det ena och andra.

En stunds tystnad i andra änden av linjen, därefter:

Jackson: finns det något att göra för 200-300 kr?

Den grabben har huvudet på skaft! Han har lärt sig, på gott och ont, av dagens marknadsekonomiska betingelser ... inget är gratis hur mycket blodsband som än existerar.

Självklart har han nu 3-4 uppgifter som han ska färdigställa innan de åter åker hem till Nacka och en är redan klar. 

Det lär kallas barnarbete ... men hans intressen och provisioner tas väl om hand av av kära hustrun Irene och i de MBL förhandlingar vi dagligen genomför har dessa två alltid tolkningsrätt så det är bara att gå med på villkor som fri mat&husrum, flexibel arbetstid (när lusten faller på), barnTV när helst det faller honom in,, spel&lek när han känner för det och inga "pekpinnar" från min sida om hur han borde sköta sin uppgift. Suck, vart är vi på väg.

Nu är det iaf full fart i ruljansen. Båda barnbarnen likväl som deras pappa Alexander bereder oss stort nöje och vi tar till vara på allt tid vi får vara med dem. Varje natt tassar fyraåriga Esther in till vår bäddplats och lägger sig mellan oss i dubbelsängen ... bara det gör att alla vardagliga vedermödor rinner av oss ... även om det blir nog så trångt. Flickebarnet är som en propeller och plötsligt, när hon vänder sig, får man en smäll rakt i ansiktet av hennes arm ... men det är det värt ... hundra gånger om.

Lasse


 

Barnbarnet Jackson gnor allt under morfaderns välvilliga uppsikt