Har en känning av viss skuldmedvetenhet. Jag sitter bekvämt tillbakalutad i skönfåtöljen i skrivarstugan medan Irene målar densamma och jag kan höra hennes penselföring mot timmerväggen. Försvarar mig med att jag är klar med mitt beting som bestått i att såga och klyva all vinterved och har därmed rätt att ta det lugnt en stund innan jag sätter mig till bords för att äta ... jo, alldeles riktigt, om nu någon tänkte tanken ... det är hon som även fixar den lekamliga spisen. Visst har jag det bra, så säg. Men sanningen är att jag inte kan laga mat, heller.

Nåväl, efter att ha kört skrivbord i fyrtioår och aldrig besökt något gym eller ens ägnat mig åt någon form av kraftsport överhuvudtaget så är det inte konstigt att orken tryter när jag bara ser på arbetsredskap som såg och yxa. Det är med en oerhörd viljeansträngning jag tar mig an uppgifter som kräver min muskelkraft. Ja, muskler och muskler det kan väl alltid diskuteras för jag är ganska övertygad att min kropp nog är byggd för ett mer stillasittande liv. Helt tvärtemot vetenskapen som säger att dagens människor är felkonstruerad för de uppgifter de utför ... dagligen sitta hukande framför ett tangentbord, knappa på mobiltelefon och fjärrkontroll, sitta som hösäckar och inte på huk som urtidsmänniskorna gjorde och många andra icke kroppsligt, och kanske själsligt, uppbyggliga aktiviteter. Men, vetenskapen har haft fel förr tröstar jag mig med.

Jag ser trots allt med viss tillfredsställelse på pappershögarna med anteckningar som ligger på skrivbordet. Anteckningar som innehåller spridda noteringar, synopsis i varierande versioner och nedtecknade tankar. Allt som en del i processen med att ta mitt nya manus från ide till bok. Ännu är det visserligen inte en färdig bok det vore förmätet av mig att säga. Min redaktör Eva-Karin har nu bildlikt talat satt tänderna i skriften och nu börjar jobbet, d.v.s korrekturläsandet och rättande av alla fel jag lyckats åstadkomma ... inte minst min förmåga till halsbrytande tempus förändringar. Men jag är i trygga händer och ser med tillförsikt fram mot ett boksläpp i september. Det känns i alla fall tillfredställande att ha kommit till denna punkt, efter att ha levt med denna Johan i fyra år.

Med tanke på min kära hustrus slit därute så börja nu min skuldmedvetenhetskänsla öka. Jag ska nog lämna min bekväma fåtölj och ge henne ett handtag.

Hej då!

 

 

Mörka moln tornar upp sig. Både Irenes målning och mitt vedarbete fick avbrytas ett flertal gånger p.g.a. regn.

Skyddsplast av. Skyddsplast på ... har varit sysselsättningen för dagen. Men mellan skurarna har vi varit igång med våra respektive sysselsättningar.