Nu har vår Corona karantän ytterligare förstärks. Bilöverfarten vid färjestället är sedan igår okörbar på grund av allt smältvatten som ligger i körbanan. Isoleringen tilltar med andra ord. Men, vi är inte ensamma på den östra sidan. Ytterligare en handfull personer delar isoleringens villkor. Vår bil står parkerad vid färjstugan på den andra sidan och än kan vi ta oss gående över älven för att hämta vår dagliga post, eller om vi nu skulle behöva nyttja bilen för färd till matvaruaffärer. Vi beställer på nätet och iförda plasthandskar plockar vi dagen därefter upp beställningen genom en bakdörr till affären . I Svappavaara har de även en särskild tid för oss "äldre äldre" vilken är en timme tidigare än ordinarie öppningstid. Jättebra arrangemang tycker vi. Till gruvsamhället Kiruna drar vi oss för att åka. Det ska vara i absoluta nödfall vi ställer kosan till livet och stöket i staden. Senaste resan till Kiruna föranleddes av att vårt eget hälsokostlager var i upphällning. Därför beställde vi av Anette på Hälsokostaffären en laddning nyttigheter och hämtade desamma i går. Nu är vi åter laddade kan man säga.

Jag vet inte med säkerhet om det var Gud som gav mig uppdraget? Trodde i alla fall det i mitt kristna övermodiga sinne. Bakgrunden är att skotern min slutade fungera. Den gick helt enkelt inte igång. Ivrigt sökande på nätet efter vägledning och upprepade kontroller av batteri och startrelä kom jag fram till att det var batteriet som felade. Nytt batteri införskaffades men tji ... det ville sig inte alls. Nya kontroller och vägledning av vännen Lasse Poromaa utmynnade i att problemet var startmotorn. Äntligen, nu fanns där något mer konkret att fästa uppmärksamheten- och insatsen på. Men att demontera den visade sig vara mer än lovligt besvärligt. Lasse P skickade mig sprängskisser och i de två senaste dagarna har jag nervöst och med våld lossat på skruvar som sitter infernaliskt illa till. Jag tror att startmotorn vid tillverkningen sattes in bland det första i ekipaget och att all ledningsdragning och annat byggdes därefter. Detta innebär att man måste ha mycket små händer och för ändamålet specialverktyg för att komma åt de gömda skruvarna ... vilket inte jag har. Nåväl, efter två dagars trixande återstår nu endast en bult till att lossa ... hoppas jag?

Så här i eftertankens kranka blekhet är jag ganska övertygad om att Gud inte gav mig uppdraget, för något förstånd har jag inte sett röken av. Jag borde nog hellre ha anlita en verkstad eller byns bilreparatör Thomas E.

Men, har man tagit fan i båten får man försöka ro det hela i hamn, och eftersom det nu är för sent att frakta skotern till Thomas E. verkstad måste jag lösa det med egna medel. Så med eller utan förstånd så ska jag åter strax gå ut till skotergaraget och kanske, jag säger bara kanske så jag kan demontera startmotoreländet?

Ha det gott,

Lasse