I dagarna tre har det regnat. Men vad gör väl det? Jag sitter skönt i skrivarstugan där jag mellan tangentnedtryckningarna lyfter blicken mot regnet som öser ner utanför fönstret, ackompanjerat av regnets smatter mot plåttaket. Det ger en verklighetstrogen inramning till det jag just nu skriver.

I morgon är det en vecka sedan vi kom till hemmet på solsidan. Ända fram till dagen före midsommaraftonen gjorde platsen skäl för sitt namn ... fast det mulande på under samma dags eftermiddag, förebådande vad som skulle komma. och kom gjorde det, regnet alltså. Det har nu strilat utan uppehåll i tre dagar och prognosen framöver ger ingen anledning till glädjeskutt.

Det har varit en hel del att ställa i ordning under veckan som gått innan vi var tillbaka i vårt normala leverne. I april då vi lämnade Tystnaden för vår vistelse på Platån låg snön kvar. Vi var återigen de sista gående som kunde ta oss över isen. Samma var det ifjol, även om det då var en vecka senare. Lite riskigt kan tyckas och vi får väl göra något åt vårt planerade inför nästa års vårliga övergång.

Jag hade förhoppningen att gårdsarbetet skulle ha varit avklarat till midsommar, så att jag under midsommarhelgen kunde börja såga och klyva de myckna högarna av björk jag tidigare kört hem från skogen. Men, vädrets makter ville annat ... de ville att jag skulle jobba inomhus. Så vedjobben får anstå tills det blir torrväder, men desto mer skrivande har det blivit, vilket inte ha varit helt fel ... det tar sig, och jag torde nog en vacker dag vara i hamn med manuset till boken om de tröstlösa i Kiruna (Jag skruvar till det för än har jag ingen titel på verket) Till skillnad från mina tidigare böcker skriver jag nu i första person och i nutid, där handlingen utspelar sig under stadsomvandlingen i gruvstaden och tar oss med i en hisnande upplevelse av kärlek, äktenskap, otrohet, familjerelationer, politik, brustna förväntningar och ond bråd död. Vilken mix, i alla fall om jag ska följa mitt synopsis, få se hur jag ska knyta ihop den säcken. Jag hinner inte få klar boken till bokmässan i Göteborg i slutet av september (men jag kommer att delta iaf) och knappast till bokmässan i Kiruna  i mitten av oktober. Tora på Kiruna eminenta bokhandel har emellertid reserverat första advent för mitt boksläpp och tills dess borde boken vara klar och tryckt. Olyckskorpen på min axel hör jag lyckligtvis inte på grund av min dåliga hörsel.

En styggelse som inte vill ge med sig är mina domnade lill- och ringfingrar på vänster hand. Enligt expertis beror det på att nerver kommit i kläm i min stela nacke. Jag har under nioveckors tid kämpat med dagliga övningar (och en veckas yoga i dalom) men ännu ingen märkbar förändring. Knepigt blir det när jag greppar guran. Jag känner inte strängarna med dessa fingrar ... tur att man inte lever på att musicera.

Nog med klagosång för denna gång.


Ha det gott!

Lasse