Bort längtande vekhet ur sotiga bröst

Två veckor har det tagit oss att komma i ordning med hus, gård, plogning av väg och plogning av isväg. Till dessa sysslor ska läggas en massa administration och hushållsjobb, men så är det nog för de flesta som under lång tid varit på drift i andra trakter utan tillstymmelse till dåligt samvete för att ha lämnat gård och hem vind för våg. Jo, jo man får det man förtjänar. Nåväl, nog om detta och så här på Luciadagen kan vi känna en viss tillfredsställelse med att vi fortfarande kan vara igång och fixa till saker och ting, även om det tar sin rimliga tid. Förr, d.v.s när Irene och jag heltidsarbetade, fick vi mer gjort under en helgledighet än vi nu får under en vecka ... fast vid närmare eftertanke så ska jag nog bara tala för mig själv. Irene hon lider inte av tappad lust eller ”latmasken” när något jobbigt tornar upp sig. Hon bara går på vilket grämer mig och tär menligt på den självbild av mig själv som jag putsat på i många år.

Skämt åsido (fast lite allvar ligger det i ovan skrivna) så har den gångna tiden i Tystnaden varit befrämjande för kropp och själ. Vi har i förra veckan kuskat runt på biblofilialer i Karresuando, Vittangi och Svappavara. En vecka som avslutades med en trevlig julmarknad i Vittangi by i söndags. Mycket angenämt att träffa och samspråka med de besökare som bevittnade mina presentationer på filialerna och de som besökte mitt bokbord på julmarknaden. Tänk vad roligt och inspirerande det är att möta människor och samtala kring ämnen ( i detta fall litteratur) som ligger oss varmt om hjärtat. Ett stort tack till Biblioteket i Kiruna och föreståndarna på filialerna för fina och välbesökta evenemang och ett lika stort tack till Vittangi hembygdsförening för en mycket trevlig julmarknad. I skrivandets stund känner jag mig upplyft och full av lust att åter fatta pennan och fortsätta Johans äventyr i Gamla Stan i Stockholm. Det blir alltså en fjärde del i ”Berättelsen om Johan” ... när den nu blir klar?

Allt gott,

Lasse