Javisst är det höst här i Tystnaden. -2 grader på morgonen i förrgår. Frost på marken och björkarnas löv har antagit en gulaktig nyans. En härlig tid ligger framför mig här i förskingringen. En tid att få njuta av hur naturen alltmer förbereder sig inför den stundande vintern. Alla skiftande färgnyanser som väntar våra ögon och sinnen i skog och mark innan de helt har stillat sin färgprakt och avlövade lagt sig till ro.

”---lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst ...”, sjunger Olle A. i Trubbel och för en del av oss kanske strofen stämmer in på det sinnestillstånd vi hamnar i när mörkret tätnar och nordanvinden viner i stugknuten. Men, den annalkande vintern bär också med sig sinnesfröjd. Allt det vita som väntar mig bär löften om kommande skid- och skoterturer. Decembermånad som med stämningsfull Lucia och Jul på ett alldeles speciellt sätt får mig att reflektera över tillvarons trånga passager. 

Vårvinterns björkfällning med kaffekok och grillning över öppen eld och de goda samtalen med Irene i värmen från elden är en krydda i tillvaron. Polarnattens mystik som föder tankar om ursprung, min litenhet på jorden och annat som jag under andra årstider snubblande tar mig förbi. Ja, för mig är den annalkande vintern en tid för återhämtning och vila. Snöskottning och vedeldning då? ... Är inte det ett elände? kanske någon soffpotatis utbrister. Nej, icke så. Även jobbet med snöskyffel har sin tjusning och bidrar till att öka mitt välbefinnande ... och att hålla mig i någorlunda form, icke att förglömma.

Ja, jag sjunger den vita årstidens lov men vad ska annars en enslig i Tystnaden göra.

Ha det gott,

Lasse