Tja! Vad kan man annat säga ... 40% av befolkningen (Statistik givetvis. Det representativa urvalet är oklart, iaf för mig) vill att man inför ett absolut krav på att bära ansiktsmask på offentliga platser och transportmedel. Men, bara ett fåtal av de som kräver tvångsåtgärder använder själv ansiktsmask? Varför inte fler? kan man fråga sig. Jo man skäms för att bära den? ... Lite knepigt det här med ansiktsmask tydligen.

Här i på östra sidan (solsidan eller finska sidan ... kärt barn har många namn) i Tystnaden bär vi inte ansiktsmask ... jo föresten, det är nog en sanning med modifikationer för när jag ska till att städa i dammiga vedbodar så ikläder jag mig ett tätslutande ansiktsskydd (armemodell) med ett filter som inte bara hindrar musdamm att ta sig in i mina lungor utan skyddar även mot diverse otrevliga gaser. Men, skulle jag ta på mig den när jag vid tillfällen rör mig i offentliga miljöer torde jag skrämma slag på mina medmänniskor. Jo, jag vet. Det finns andra modeller. Modeller som inte skrämmer slag på omgivningen. Men fördelen med min gasmask (jag tror ni vet hur en sådan ser ut) är att den inte går att bara hänga ned under hakan. Den är dessutom omöjlig att gömma undan i fickan för att tas på när situationen så kräver. Nej, nog nu om detta uttjatade ämne!

Jag har haft fullt upp med mitt nya bygge. Det tar sin tid och jag inser klart och tydligt (med ett visst vemod) att det gick fortare med mina byggjobb förr. Även om jag har ”all tid i världen” i dag så tar byggjobben betydligt längre tid än när jag var yrkesverksam. Då byggde jag endast på helgdagar och delar av semestrarna men hann med betydligt mer än jag gör idag. I dag måste jag fundera mer mellan varje moment, ta fler fikapauser, leta verktyg som jag inte kommer ihåg var jag senast lagt dem (glömskan tilltar) och jag känner av det tilltagande förfallet av min konstitution (orkar inte fysiskt lika mycket). Men, sånt är livet, ingen idé att kämpa emot, det är bara att acceptera.

Som jag tidigare skrivit så har vi i omgångar haft barnbarnen hos oss. Först sexårige Esther i en vecka. Därefter nioåriga Jackson, även han i en vecka. Vi vidtog alla försiktighetsåtgärder som rimligen kunde förväntas av oss, men gasmasken lät jag hänga kvar på sin spik i vedboden ... Ville ju inte skämma slag på ungarna🙂 Det blev förstås en himla massa mil i bilen för vi plockade upp dem i Ljungdalen i Härjedalen. Esther återlämnade vi även i Ljungdalen medan Jacksons avlämningsplats efter besöket hos oss var Uppsala. Sexhundra mil på två veckor, men bilfärderna gick hur bra som helst. Naturligtvis gjorde vi flera stopp för att inmundiga egen mat och dryck. Hotellövernattningar var givetvis ett måste. Vi var lite oroliga för att det skulle bli för enahanda för barnen där de bältade i baksätet spenderade många, många timmar. Men inte ... jag sänder en varm tanke av tacksamhet till alla utvecklare av, för barn intressanta spel, på paddor och mobil.

Efter avlämningen av Jackson i Uppsala hade vi en dryg resa tillbaka till Tystnaden. Vi övernattade i Umeå och tog det sista skuttet morgonen därpå. Sextio mil och vi var något möra vid ankomsten till den östra sidan av Lainio älv. Ni kanske själva har erfarit hur trist det är att efter en lång resa börja fixa käk? Men! Vad möttes vi av? Jo, våra goda vänner Ruth och Eilert som har sin stuga bredvid vårat hus hade dukat upp en fantastisk god middag som de hälsade oss välkomna att avnjuta på deras uteplats. Vilken fröjd det var att få sätta sig vid dukat bord och låta sig bli uppassad. Vilka vänner!👍

Hur går det då med din nya roman, kanske någon undrar. Jo, tackar som frågar, det går bra enligt mina mått mätt😇

Ha det gott,

Lasse