Ju äldre jag blir ju bättre var det förr….eller var det? Är det kanske så att med ökad ålder så har mitt minne den förunderliga förmågan att gömma undan en hel del…inte allt… eländigt, svårt och oförlåtligt långt inne i glömskans irrgångar där man fråntagit mig access rättigheterna. Och det är väl bra så, om det nu är så i min högst ovetenskapliga förklaring. Säkert inte, för nog kommer jag allt ihåg en och annan oförrätt minsann. Fast visst var det bra när det var ordning och reda på saker och ting och inte som nu ett enda kaos!

I skolan delades en och annan örfil frikostigt ut när man uppförde mig på ett sätt som inte tilltalade magistern, fast inte blev jag någon bättre och smartare elev för det, hur mycket lärarna än försökte få mig att plugga in årtal, kungar, älvar, städer och landskap….jag var aldrig bra på stapelkunskaper.

Nog var det bättre förr; Nåde den som i yrkesskolan inte tilltalade läraren som ”Mäster” (kommer från skråtiden). En mycket upphöjd befattning som för oss ”Wannabe’s” var så nära solen man kunde komma. En person med oinskränkt makt över folk, verktyg, svarvar, fräsar, svetsar, smedjor och allt annat material-och materielmässigt man kan tänka sig. Visst var det bra att ledas av en sådan auktoritet, fast man gick alltid omkring och var ständigt påpassad och orolig för att råka ut för någon Mästers missnöje.

Visst var det bättre förr; På danserna var det minsann ordning och reda. Herrarna bjöd upp under kvällen tills det var dags för de två sista danserna som då var vikt för att damerna skulle få bjuda upp den herre de funnit trevligast att dansa med under kvällen. Den absolut sista dansen av de två var kvällens höjdpunkt för många, nämligen damernas tjuvdans. Kunde gå frejdigt till för nu kunde någon dam ”tjuva till sig” en man under pågående dans. Säkert jättekul för de herrar som blev uppvaktade, men hade man otur så blev man aldrig uppbjuden av en enda dam utan fick gå hem i ett sorgset sinnelag. Mer än en lördagskväll vandrade jag ensam och med tunga steg från denna dansens högborg - Malmia.  Inte kul och inte speciellt uppbyggligt för min självkänsla.

Absolut bättre förr; Man gjorde lumpen….mer behöver knappast sägas. Män fostrades! På sina ställen frodades pennalism. En del blev ”kronvrak”. Förutom frisedel var malaj det värsta man kunde bli placerad som. Agnarna skildes från vetet så att säga. Man lärde sig bädda en säng så hårt att en enkrona skulle studsa på överkastet, annat dög inte. Bra att kunna. Man lärde sig ta befälet….oerhört nyttigt…har försökt hemma under dryga 45 år men det har aldrig funkat.

Jo, nog var det mycket som var bättre förr…fast ju mer jag försöker komma ihåg allt det som var bättre ju mer tvivlar jag.

Nåväl, julbaket har startat så sakteliga.  Irene har bakat saffranskransar som vi gett till några av de personer som vi umgås med i byn. Om drygt ett par veckor så blir det allvar av bakandet. Då träffas hon och några vänner för att baka allehanda bakverk under en hel dag. Mycket doppande och go-fika kan man se fram att bli bjuden på.

45-50 cm is på Lainioälvs vinterkörväg, som vi nu breddat till ca. 30 meter. Vi skall upp till 80 cm is tjocklek innan det är klart för att köra över med plogbil.

Manuset ”nästan” klart…ett par tre veckor till med att skriva och sen revyande, strykningar och omformuleringar (får ta mig en halv till en timme då och då så det går inte fort….men det behöver det heller inte göra för den delen). Skall imorgon skicka ett digert kapitel för Ingrids granskning och det känns bra.

Lämna gårdagen, lev i nuet och dröm om morgondagen så kan det kanske gå riktigt bra......det var nog inte bättre förr vid närmare eftertanke.

Lasse

 


 

Skåfdebröd? Nej, nej det är en synnerligen god saffranskrans. Välkommen på fika!