Domedagsstämning i storstan på tisdagmorgonen! Varför det? ... Jo, ett mörkt moln drog in över de nyss uppstigna storstadsmänniskorna som i förskräckelse antog att nu var fan lös ... eller Putin ... eller så var det en försmak av jordens undergång? 

Det ringdes till försvaret, SMHI, SR och SVT och en mängd övriga myndigheter för att få besked om man överhuvudtaget skulle tordas sig ut med så hotfulla moln hängande över sig. Ängslan var stor ... och överdriven kunde vi byfolk från Tystnaden tycka. 

För, under detta moln genomförde Irena och jag vår sedvanliga motionsrunda. Visst var det lite mörkt, men det är det ju när ett mörkt moln blockerande solen. Vi såg inget märkvärdigt med det ... vi är ju från landet och är inte beskaffade med samma varseblivningskänsla som storstadsfolk. Nåväl, TV, radio och tidningar rapporterade regelbundet under dagen att de mörka molnen var helt (o)naturlig företeelser orsakad av en gammal orkan och branden i Portugal. "Mycket skrik för så lite ull", som bonden sa när han klippte grisen. 

Men samtidigt som jag i ovan häcklande ordalag utgjuter min syn på stadsbornas ängslan så är nog ett visst mått av försiktighet nödvändig i de orostider vi lever i. Hemma i Tystnaden låser vi aldrig dörren då vi gör oss ärenden till byn, vi ställer bara sopkvasten mot dörren som ett meddelande att ingen är hemma. Kanske dumdristigt och vi kan få sota för det, men den tiden den sorgen. På Platån däremot låser vi alltid dörren, om vi så bara ska till tvättstugan i grannkåken.

Vi har nu varit här i fyra dagar och känner oss hemmastadda. Barnbarnen drar oss till Finntorp där även en ettårig schäfer nu ingår i familjen (Familjen är egentligen fodervärd åt hunden som tillhör armen och ska fostras till spårhund). Vi hämtar ungarna från förskolan, Irene fixar käk och städar och själv agerar jag lek- och skojmorfar ...  under Irenes överinseende, för ibland drar det iväg så att säga. Tryggt att ha en utbildad och kompetent person vid sin sida när risk finns att det annars spårar ut. 

Igår var vi till Gamla stan för shopping av damkläder. Tomhänta vi kom och tomhänta vi for. I min värld så innebär shopping att jag köper något men för Irene var det endast rekognosering. Tre timmar in och ut på "Gudrun Sjöden", "Ewa i Walla" och "Olars Ulla" ... och detta bara rekognosering inför det egentliga köpet senare i veckan. Men hon trivdes med det och även om undertecknad finner det svårt att begripa så får jag ödmjukt acceptera att vi har olika uppfattningar om shopping och det är nog så att Irenes strategi är bättre än min. För hur många gånger har jag inte kommit hemdragandes med prylar (från Claes Ohlson för det mesta) jag i en stundens ingivelse köpt, som jag redan har ... men glömt bort. 

Men nu slutar jag. Lillflickan Esther propsar på att få gå ut till lekparken.

Ha det gott

 

 På Platån igen.

 Lekparken med storebror Jackson.

Härligt med nya kläder ... när det nu blir?

 

Jycken heter "Leisa" eller nåt liknande