Ömsom sol ömsom regn. Vedarbetet går ryckigt i dessa dagar men trägen vinner, och veden ska i alla fall vara sågad, kluven och inburen innan den första snön kommer. Så resonerar jag. Vedjobbet bör ske utan jäkt ... lugnt och metodiskt så att jag hinner filosofera och betrakta talgoxeparet som bebor holken invid. Just nu har de ett himla sjå att förse ungarna med mat.

Tänk vad viktigt det är med uppmuntran. I går träffade jag Gotlänningen Fredrik som tillsammans med sin familjen spenderar sin semester här i Tystnaden. Jag hade precis landat med båten vid stranden då han på håll ropade hur mycket han hade uppskattat läsande av min bok "De försvunna". Han berättade därefter att boken gripit honom och att det hade varit omöjligt att lägga den ifrån sig. Jag tackade så mycket för de vänliga orden och vi samtalade ytterligare en stund om berättelsen med den försvunna flickan och gumman. Jag lämnade Fredrik med en varm känsla inombords, en känsla som höll i sig resten av den dagen. Som alltid när någon visar uppskattning för vad jag skrivit ökar min lust till fortsatta skrivande.

Rannsakar jag mig själv när det gäller att ge beröm för något jag uppskattat så gör jag nog det. Men, jag skulle kunna göra det mycket mer, för det betyder så mycket för mottagaren ... och jag tänker att det går aldrig inflation i en klapp på axeln, eller uppmuntrande ord, eller ett leende, eller en kram.

På lördag i förra veckan och helt spontant stiftade jag bekantskap med en författarkollega, Börje Allas. Han sålde sin bok "Ursa Major" på Folkets Hus i Kiruna och trots mina försök att betala honom för boken så gav han den till mig, signerad med en mycket trevlig hälsning. Vi samtalade en god stund om skrivandets glädje och vedermödor (för sådana finns det gott om under skrivprocessen) och lovade varandra att hålla kontakt. Hans bok ligger nu för läsning på mitt nattygsbord och jag kommer givetvis att återgälda hans bokgåva med min senaste bok. 

För övrigt flyter livet på solsidan på i maklig takt. Dotter Jenny är i Skottland, för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på, och upplever nya spännande historiska platser. Hon skickar filmer och bilder och jag önskar att jag själv åter en dag får vandra på hedarna i "Scottish Highlands". Men, jag får nog nöja mig med trampa blötmyr i Lainios myr-mygg & bromsrika marker.

Ha det gott,

Lasse