Jag sitter vid fönstret och kikar ut i regnrusket och tankarna står still, som de ibland gör. För många år sedan, när jag försökte praktisera meditationens helande och avslappnande inverkan på själ och kropp, förstod jag att jag måste koncentrera mig  på något. Ett föremål eller företeelse eller bara ett ord ... ett s.k. Mantra. Jag blev aldrig speciellt duktig på att meditera även om jag därefter stundtals, helt ofrivilligt, hamnar i ett kontemplations liknande tillstånd vilket mer har sin förklaring i att jag är för trött eller less för att bry mig ... T.ex. när jag slötittar på vissa inslag i SVTs lättare programutbud (nöjen typ: Präst ska hitta partner. Starka män och kvinnor tävlar mot en traktor. Stridsvagn tävlar mot en rallybil ....) Några större och intelligentare tankar föds inte. Jag blir inte ens mentalt upplyft. Jag observerar utan att reflektera ... sinnesslö kanske någon tänker ... Men det kanske är det som är vitsen? Jag menar att framhärda och låta händelserna spelas upp utan reflektera. TVn försätta mig i ett meditativt tillstånd ... i ett tankarnas tomrum. 

Där jag just nu tittar ut genom fönstret, på en rak och högrest gran, så är det precis på samma sätt.

Fast! Det slår mig plötsligt att denna resliga gran skulle bli en utmärkt flaggstång ... om jag nu ides såga ned, kvista och barka den ... för att sedan låta den torka ... måla den och gjuta en ordentlig flaggstångsfot och för all framtid (min vill säga) underhålla den. För mycket jobb insåg jag efter en stunds begrundande. Det är nog enklare med en glasfiberstång om jag nu tvunget ska ha en dylik ... vilket jag inte tänkt mig ... men där ser man hur tankarna ibland vindlar iväg.

Vad gör vi annars i höstrusket denna söndag. Promenad föreslog Irene. Det är stärkande för kropp och själ. Jag gjorde min kära fru uppmärksam på att det faktiskt regnade, men det bet inte. Bara att ta på sig regnkläder och ge sig iväg på en sju kilometers promenad efter skogsvägen. Att promenera med Irene innebär att hon småspringer ... stannade endast till för att plocka , som i detta fall, renfana. Det går alltså inte att hålla jämna steg med henne vilket jag skyller på mina tunga gummistövlar. Men väl hemma i stugvärmen kändes vedermödorna (mina) som bortblåsta när jag sittande framför elden i Tulikivin avnjöt kaffe med blåbärskaka. Hon är klok min kära fru.