Kapten Pettersson gick fram mot ... Längre kom jag inte i tangenttryckningarna på Mac'en förrän fyra åriga Esther påkallade min uppmärksamhet. Min livsledsagare är på uppdrag till Willy's så jag är ensam med flickebarnet.

"Morfar ... Morfar kom fort!" Bara att släppa greppet om manuset och byta fokus för en stund. När väl flickan var nöjd med -vad det nu än var- hon ville jag skulle göra så slog jag mig åter ned vid tangentbordet. Vad tusan var det nu jag skulle skriva? ... tog en stund innan jag åter var på spåret och jag skrev åter en rad.

"Morfar! ... Morfar! Kom och se vad jag gjort!" Hennes uppmaning krävde omedelbar efterlydnad, det hörde jag på hennes röst. Bara släppa greppet om det stycke jag som bäst var i färd med och ägna flickungen min odelade uppmärksamhet.

Tillbaka till Mac'en, och åter försöka byta tid. Jo, jag befinner mig i början av 1950 talet och det gäller att efter bästa förmåga transformera sig tillbaka i tiden. När jag väl lyckats med konststycket och började pekfingervalsa mig framåt i det avbrutna stycket genljöd åter rummet av hennes glada rop.

"Morfar jag är på toaletten och tvättar mina -My Little Pony-. Ljudet av det rinnande vattnet trängde långsamt in i min femtiotalsmiljö. Jag såg i ögonvrån hur hon med stor iver och glatt sinne bar in i rummet små burkar fyllda med vatten. Burkar som hon bestämt ställde på rumsbordet och tryckte ned sina leksaker i. Tydliga vattenspår visade hennes framfart från toaletten till rummet ... för att inte tala om rumsbordet som mer såg ut som en sjö. Suck ... åter tillbaka i tjugohundratalet. Bara att resa sig från skrivplatsen och ta itu med eftersläckningsjobbet.

Som ni kanske förstår så gästas vi sedan igår av barnbarnet Esther. I min enfald trodde jag att det nog skulle gå utmärkt att kombinera barnpassandet med skrivjobb. Jag lär mig tydligen aldrig. Men samtidigt, när tjejen väl slår sina armar om min hals och betygar att jag är världens bästa morfar, smälter jag och lyder hennes minsta vink. Mitt egoistiska skrivande kan inte på något sätt mäta sig med ömhetsbetygelserna från henne. Så när jag väl satt punkt för denna blogg, får skrivandet anstå tills jag är "In splendid isolation."

Idag ansluter hennes storebror Jackson och mamma Jenny. Det ser vi fram emot.

Lasse