Åter i Tystnaden efter 4 dagar i Finntorp och på Platån. Skötseln av barnbarnen Jackson&Esther gick utmärkt även om en del smärre skärmyttringar uppstod, vilket mest berodde på morfaderns något gammalmodiga syn på lydnad och respekt för den äldre generationen. Mina försök att bringa ordning föll platt till marken och jag abdikerade till sist som tillfälligt familjeöverhuvud och lät mig bara föras med i ungarnas göranden och låtanden.

Sista natten i Finntorp sov vi alla tre i samma säng. Sexåringen till vänster om mig och åttaåringen till höger. Vilken härlig känsla att i gryningstimmen vakna och betrakta de små liven som oskuldsfullt långt bortom gårdagens skratt och gråt, fortfarande sov sött. Det värmde mitt hjärta även om jag var fullt medveten om de ilskna protester som kommer att uppstå när jag en halvtimme senare ska väcka dem till en ny skoldag. 

Vi har haft kul på det hela taget. "Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land ..." sjöng Olle A. Och jag strävar envist med att försöka hitta nyckeln dit och inte stanna kvar i det land av formaliteter, prestige, makt och lögner som utgör ramarna för det patriarkat jag vardagsvis befinner mig i. Jag jobbar på det som sagt och min förhoppning är att när jag väl kommit in i detta främmande land så kommer morfadern att själv bli som barn på nytt vilket torde förbättra en redan kärleksfull relation.

"Anarki!", kanske vän av ordning utbrister ... men skrik på, jag bryr mig inte😀

Ha det gott!

Lasse