Så var då vårveden kapad och kluven

Glad och nöjd kunde jag igår beskåda veckans jobb på vedbacken. Det tog tid. Vädermakterna var oberäkneliga och bjöd på ömsom sol, ömsom regn. Men, nu är det gjort och veden får ligga till sig i cirka en månad innan jag förpassar vedklabbarna till vedboden.

Idag gjorde vi vår premiärtur till blåbärsskogen. Mycket bär men än ganska små. Bör nog få växa till sig ett tag till innan vi beger oss ut igen. Vi gnetade (vi plockar alltid för hand, ingen plockare här inte) i alla fall  ihop ca. 2 liter innan regnskurarna satte stopp för fortsatt plockande. 

 Så gick det till när Katten ”Katt” gjorde entré hos romanfiguren Johan i Gamla Stan.


En knackning på ytterdörren, försynt och knappt hörbar men jag uppfattade den likväl. Vem i hela friden kan det vara? Jag överlade med mig själv om jag skulle öppna eller inte då knackningen återigen upprepades, nu mer bestämt och kraftfullt. Det avgjorde saken och med några hastiga steg var jag framme vid ytterdörren.  Jag kika ut genom titthålet men såg inget, där var det svart.  Av för mig outgrundlig anledning förstod jag att personen på andra sidan höll för mitt synfält. Tveksamt öppnade jag dörren tills säkerhetskedjan tog emot och jag hann i dörrspringan se ryggtavlan på en person som snabbt försvann nedför trappen. Febrilt fumlande jag med säkerhetskedjan innan jag fick loss den.  Något tog emot när jag tryckte på dörren för att få upp den. Jag tog i hårdare och dörren gled upp med ett skrapande ljud.

”En papplåda”, sa jag tyst för mig själv när jag klivit över tröskeln och såg vad som hållit emot. Ett svagt jamande … Jag hajade till.

Håll till godo😊

Lasse