Tystnaden


I morgon skriver vi måndag den första augusti, tänker jag med ett stråk av vemodskänsla. Grönare än så här blir det inte. Nej nu går vi obevekligen mot höst hur mycket jag än vill hålla kvar blomstertiden. Det går bara så fort, kan jag tycka. Nyss var det midsommar med en för natur och människor livgivande midnattssol, som fullkomligt översköljde vår plats på jorden med ljus och värme. Men samtidigt, varför bli vemodig över den tid som har gått. Augusti månad kan bjuda på riktigt fint väder även om solskivan över vår horisont försvinner med cirka tio minuter per dag. 

På onsdag i veckan som kommer har vi varit i Tystnaden i tre veckor. Min plan att tills dess ha hunnit med gårdsjobb och ved har kommit på skam, men jag tröstar mig med att än återstår nio veckors vistelse i Tystnaden innan vi återvänder till Platån. Fast om veden ska få en någorlunda chans att torka, åtminstone lite, så måste jag kapa och klyva i nästa vecka. Brukligt är att göra klart vedjobbet till midsommar, men nu är det som det är.

För övrigt är vi nöjda med mycket. Än klarar vi av våra dagliga motionspass. Än kan vi trampa myr i flera timmar. Än kan vi med tillförsikt se fram emot varje ny dag och än så länge kan vi klara av de svårigheter som livet bjuder på, utan att hemfalla åt självömkan och veklagan. Visst kan saker och ting gå oss emot, men sett i ett större perspektiv så är dessa motgångar bagateller.

Ha det gott,

Lasse