Rubriceringen kanske skänker viss tröst åt en senior?

Dan före dan före avresedan. Efter tio veckor lämnar vi Platån  för vidare äventyr i Tystnaden. Att tiden går fort är kanske allom väl bekant, åtminstone känns det som om jorden har ökat sin hastighet runt solen eller hur det nu förhåller sig.  Nyss vara det arla morgon och vips är det redan kvällning. Men, det kan också ha med åldern att göra. Ju äldre man blir ju mindre får man gjort på en förutbestämd tid. Det blir, som i mitt fall, möjligtvis en bättre utförd syssla, men tar längre tid och då vill jag gärna tro att tiden går på tok för fort.

Nåväl, taget i beaktande tidens gång så har vi under dessa tio veckor fått gjort det vi hade planerat och vi känner oss nöjda med det. Jag har även hittat en kompis åt Johan under skrivandet av min nästa bok. Det är en katt som har en ganska framträdande roll i berättelsen. Jag läste ett par sidor om katten åt nioårige barnbarnet Esther och fick godkänt🙂 även om hon ansåg att boken bara skulle handla om katten.


I Tystnaden väntar nu nya sysslor. Gräset som vi förstår har vuxit kämpahögt, de femtiotal björkar som i våras lämnades osågade och okluvna behöver tas om hand och huset behöver målas på nytt (om det nu går på grund av den myckna myggplågan). Därutöver vänta hjortron, blåbär och lingon på att bli plockade och kanske ... bara kanske, så hinner jag med ett nappatag med den ofullbordade skrivarstugan. 

Det käns vemodigt att lämna Platån. Vi har alltmer börjat rota oss här. Umgänget med familjen Rosenberg och barnbarnen, med barnbarnens farmor Katarina, med grannen Åsa och andra på Platån kommer vi att sakna samtidigt som det åter känns spännande att landa i Tystnaden.

Ha en fortsatt fin sommar,

Lasse