På väg till den sedvanliga stavpromenaden i morse så föll min blick på ett gäng ”snödroppar” på vår innergård på Igelbodaplatån.

 

 

I fredags så lämnade jag ett snörikt Lainio tillsammans med dotter och barnbarn som under sitt sportlov glatt oss med sitt sällskap. Det har varit en vecka fylld av utomhus aktiviteter. Pulk- och  snowraceåkning, skoter och  ATV utflykter och lite skidåkning för Jackson. Talgoxarna blev också matade och barnen lärde sig fort av morfar hur man skrämmer bort ekorrarna från fågelbordet, fast gällande det sistnämnda så är jag inte stolt. Ena stunden sjunger jag ”Ekorrn satt i granen” för lyssnande barn, som tyckte synd om den stackarn som ”stött sitt lilla ben och den långa ludna svansen”…medan jag i andra stunden med sopkvast i näven skrämmer bort den från fågelbordet. Nej, en sån morfar är inte kul. Måste skärpa mig till påsklovet då samma gänga, nu förstärkt med fader Alexander, åter besöker oss.

En FB vän frågade mig vad man gör på igelbodaplatån? ”Inget särskilt” svarade jag och fortsatte, ”jag vilar och tar det lugnt”. Att jag dessutom bara är en kvart ifrån familjen Rosenberg är grädden på moset så att säga. Givetvis använder jag också lägenheten när jag arbetar på företagets Solna kontor. Faktum är att jag trivs med att vara i lägenheten och de närbelägna omgivningen dvs havet och den  fina fast lite kärva naturen. Allt uppfriskande även för en inbiten norrbottning. Här är minsann stundtals lika tyst som hemma i ”tystnaden” och storstan är på knappt 25 minuters avstånd med allt vad nu en storstad kan erbjuda. Missuppfatta mig rätt, jag trivs där jag just nu är, men min boplats kommer att vara på solsidan i tystnaden, i den vackra byn Lainio. Att kunna uppleva och vara i båda av världar, så att säga, är en ynnest och en karamell jag suger på så länge den nu räcker. Bara att tänka på detta sätt tar mig, i skrivandets stund, ur den lojhet och lätta nedstämdhet jag alltid känner under söndags eftermiddagarna.

Det har väl inte undgått någon att vi idag avslutar VM i Falun. För egen del så är skidtävlingarna av största intresse. Jag fullkomligt frossar….kan avstå en hel del bara jag får se tävlingarna. Det gick bra för våra tappra skidlöpare från Sverige….fast det gick ännu bättre för pojkarna & flickorna på andra sidan kölen. Men var är alla andra nationer? Kan inte i längden vara bra för denna ”urnordiska” gren att inga fler tar plats på prispallen….fast undantagen bekräftar tydligen regeln, Lucas Bauer fick silver i dagen 5 mil. Mina egna favoriter är Kalla och Johan och det är jag säkert inte ensam om.

Hemma i tystnaden så har jag lånat byn’s spårsläde och dragit upp ett 4,2 km spår som jag åkt när jag kunnat. Kört först ett antal ggr med skotern för att få ett bra och fast underlag. Sen kopplat på spårsläden. Spåren blir utmärkta och stimulerad av de jag ser från skid VM så tycker jag att det går fort även för mig där jag ”susar” fram i spåret…. fast det är tyvärr bara en illusion. Nåväl får trösta mig med att jag iaf får motion och det skall ju vara bra.

 

 

 

Jag har skrivit klar min berättelse om pojken Johan. Manuset går under namnet ”Pojken i bäcken” och är på 289 sidor. Har spenderat de senaste 3 veckorna av min lediga tid att stryka, rätta och skriva om. Mot slutet av denna process var jag uppriktigt sagt less på historien…..blir väl så när man levt med berättelsen under lång tid. I mitt fall 2,5 år. Nu är det iaf så klart det kan bli i mina ögon och det känns skönt!

I morgon är det jobb i Solna och på tisdag reser jag tillbaka till hemmet och snön.

Lasse