Bär på en viss frustration inom mig när inte mycket händer på skrivarfronten. Visst, jag har ett synopsis omfattande trettio kapitel, men mer ska till innan jag känner mig nöjd och kan påbörja jobbet med att klä berättelsen i text. Det tar emot och visst kan jag skylla på allehanda viktiga saker som upptagit min tid de senaste månaderna ... men, i alla fall, det är som om lusten inte riktigt finns där. Att åter sitta x antal timmar per dag lutad över datorns tangentbord med tankarna ikring det jag själv brukar förmedla vid skrivarkurser : Håller berättelsen?, tempo/framåtrörelse, språk, berättarröst, karaktärer, gestaltningar och en hel del annat. Att ge sig kast med uppgiften känns just nu som en Golgatavandring. Men samtidigt, vilket jag är väl medveten om, kan  vändningen komma när jag minst anar det och jag får hänga upp detta hopp på den sköra tråd som mitt författande just nu klamrar sig fast i.

Eller, ett andra alternativt är att bara spotta i nävarna. Färdigställa synopsis och sätta sig vid skrivbordet och ge den tynande inspirationen en match. Låta sittfläsket få kämpa för tids nog kanske det ramlar ut en mening eller två ... och kanske till och med en hel sida ... och kanske en hel berättelse, vem vet?

Det tredje alternativet är att helt sonika ge upp och för tid och evighet förpassa skrivdonen till skrivbordslådan. Börja odla andra intressen?

Ovan sagda är kanske en något dyster start på denna fredagskväll, men allt är inte bara glädje och gamman. Då och då måste jag komma tillbaka till frågan varför jag har gett mig in på att skriva överhuvudtaget?

Som sagt. Just nu är jag inne i denna självrannsakningsprocess.

Nu något mindre navelskådande: Att vi åter är tillbaka i Tystnaden är härligt. Tre dagar tog det att med spade och snöskyffel få undan snön från gården. Än återstår några ton snö vid släpvagns- och skotergarage men till söndag ska även dessa vara återställda i samma skick som när vi lämnade Tystnaden för Platån. Solen syns allt längre för var dag som går. Kallt har det varit (-27 i morse t.ex) men det gör oss inget. Talgoxar, ekorrar och skator är dagliga gäster vid fågelmatningsautomaten, vi är inte helt ensamma m.a.o och jag har åter anslutit till Kyrkokören i Vittangi efter tre veckors uppehåll, vilket ger en extra krydda på tillvaron. 

Så trots en del introvert betraktande om skrivandets vara eller icke vara så bibehålls min själsliga jämvikt med allt annat som livet i Tystnaden ger oss.

Ha en fin helg!

Lasse