Mitt förkovrande i matlagningens ädla konst har tagit ett gigantiskt steg under den första vecka som vi varit på Platån. "Ett gigantiskt steg mot vad?” undrar kanske någon. Jo, hemma i Tystnaden har jag mest fått bistå min hand- och axelskadade livskamrat Irene med att lyfta stekpannor och kastruller, knåda deg och vispa grädde och diskat, diskat och åter diskat. Allt detta givetvis under hennes överinseende. Men, egna initiativ har icke varit att tänka på ... novis som jag är har jag funnit mig i att bli dirigerad utan invändningar.

Men. Nu under första veckan på Platån infann sig en möjlighet för mig att excellera vid spisen. Jovisst, det gällde något inte ens jag skulle kunna misslyckas med. Grönsakssoppa!

Här fick jag ge uttryck för min sedan länge slumrande begåvning. Som en "vegetarian wannabe" plocka jag fram grönsakerna och gjorde dem klara för kokning. Det är en konst att få till dem i lämplig och kokvänlig storlek (Jag ber om ursäkt, men här slänger jag mig med uttryck som nog är nya för de flesta). Ned i kastrulle och på med vatten i en för rätten kokvänlig mängd.

Kryddningen bestående av salt, basilika och oregano utfördes av Irene. Än är jag inte riktigt betrodd att ha det rätta handlaget för att tillsätta dessa för smaken så viktiga ingredienser. Nåväl, jag är mäkta stolt över att ha utfört de grundläggande uppgifterna och jag vill gärna tro att mina väl skurna grönsaker, för att inte tala om vattenmängden i kastrullen hade en avgörande betydelse för soppans goda smak. För god var den. Vi har avnjutit den två dagar i rad.

För en novis är detta faktiskt ett gigantiskt steg. Få se vad jag ger mig på nästa gång.