I dag skriver vi den tjugosjunde december, vilket är inledningen till vår femtonde vecka på Platån. Under morgonens motionsrunda när jag orienterade mig fram längs gatorna mot Skogsö kapell kom jag att tänka på det här med orientering. 

För länge, länge sedan när jag själv deltog i de orienteringar som anordnades av gruvbolagets fritidsförening LKFF vill jag minnas att inledningsorden i den introduktionsbok till att lära sig att orientera började med devisen: ”Hjärnans seger över kroppens vedermödor”. Oemotsägbart, eller hur?

Jovars ... Det går ganska bra i skogs- och myrmarkerna hemma i Tystnaden men värre är det i städer. Speciellt gamla städer med ett gytter av trånga gator som går lite härs&tvärs. 

Mina vandringstankar denna morgon drogs till en händelse som inträffade för en himla massa år sedan och som utspelade sig i den franska staden Toulouse.

Jag tillsammans med två arbetskollegor hade anlänt till denna ”Pink City” (Toulouse kallas faktiskt den rosa staden) och eftersom jag tidigare, under årens lopp, besökt staden drygt trettio gånger så tog jag det som min uppgift att bli mina kollegors ciceron och visa upp denna vackra stad för dem. Glada i hågen påbörjade vi vår vandring längs trånga gator och prång. Det var en varm sommarkväll och en av mina kamrater dristade sig till att ta upp en stadskarta ur fickan för att följa vår vådliga färd.

”Den är onödig. Du kan stoppa den i fickan. Jag känner stan som min egen byxficka”, sa jag och vi drog vidare. Något svettiga kom vi efter en stund fram till en kyrka. ”Se vilken vacker kyrka”,  ropade jag till och pekade upp mot den. Kollegorna nickade och tog några foton. Fortsatt med gott humör bland de deltagande tog jag ut en ny riktning. Efter att vi hade tillryggalagt ytterligare en bra sträcka stannade jag åter upp. ”Kolla den här vackra kyrkan. Fantastisk! Vilken arkitektur”, sa jag. Kollegorna nickade igen, nu något mindre entusiastiskt, och tog ytterligare några foton. 

”Ska vi inte gå in på en bar och skölja struparna? Jag är svettig och törstig ... den här värmen ...”, uttryckte en av kollegorna. ”Jag har fått skavsår”, sa den andra. Själv hade jag börjat att anfäktas av tvivel ... tvivel på var vi var? Men, skam den som ger sig. Här gällde det att oförtrutet lotsa kompisarna mot nya  sevärdheter. ”Följ mig! Än finns det en hel del att beskåda”, beordrade jag och tog ut en ny riktning. Jag hörde ett missbelåtet mumlande bakom min rygg när vi åter kastade oss in labyrinten av gator och gränder. Till sist gjorde vi halt framför en kyrka. ”Visst är den ståtlig”, sa jag till kollegorna när de slöt upp vid min sida. Under tystnad iakttog de ömsom kyrkan ömsom mig.

”Det är ju för fan samma kyrka vi nu har sett på från tre olika håll!”, utbrast de unison.

RIDÅ!

Efterspelet blev att vi med kartans hjälp tog oss tillbaka till hotellet där kollegan med skoskav blev omplåstrad. Själv fick jag stå ut med att därefter ständigt bli påmind om min bristande lokalkännedom ... trots alla de gånger jag besökt staden. 

Jo, så kan det gå när inte hjärnan är med.

Jag vill med detta önska er ett riktigt Gott Nytt År och fortsatt god färd och riktning under det nya år som snart stundar.

Lasse