Så har jag åter genomfört ett Vasalopp sittande nedsjunken i fåtöljen (fast jag har genomfört ett verkligt, för många år sedan). I fåtöljen så tog det drygt 4 timmar i taskigt före och sladdriga spår. Fast egentligen, eliten klarade sig rätt bra vad spår beträffar. Efter att sett hur norrmännen fixat dubbeln och lämnat 3:e platsen till Jörgen Brink så for vi över älven för att fira Georg Vinelund på hans 80-års dag. Georg som tillsammans med sin 2 år yngre bror Göran bor på den sk. ”Svenska” sidan av Lainio älv (själva bor vi på ”Finska” sidan som jag tidigare skrivit om). Två hedersknyfflar som hela sitt arbetsliv verkat som skogsarbetare och som bär på ett stort mått av klokskap och vishet. Det är alltid lika roligt att få dryfta ett och annat vardagsmässigt och ta del av deras synpunkter.

Efter avslutat födelsedagsfirande, och för att döva mitt samvete efter allt TV tittande och tårtätande, så spände jag på mig skidorna och for som ett jehu iväg i ett igen drivet 7,5 km spår. Ja, jehu och jehu det tog sina runda 50 minuter, men vänta bara tills jag spårat upp det med spårsläden då blir det annat av.

Veckan som gått har varit bra på det stora hela. Det arbete jag åtagit mig har flutit på fint och jag är tillfreds med det mesta. Men så igår drabbades jag åter av mitt högmod och benägenhet att fly då det börjar brännas. Hamnade i diskussion med min bättre hälft där jag envisades med att föra mina förslag till lösning i ett för oss vardagsmässigt problem (eller kanske man kan säga utmaning) så till den milda grad att jag hamnade i affekt. Höjde röstläget för att på så sätt ytterligare förstärka mina argument och blev upprörd då min kära inte förstod eller höll med. Kände mig trängd då argumentet tröt och lämnade fältet för att skida runt mitt motionsspår och svettas ur mig min upprördhet.  Hon hade hela tiden rätt i sina förslag till lösning, men jag ville inte på något sätt inse det. Jag var blockerad av min egen förträfflighet och högmod och ville inte se det kloka i hennes resonemang. Ytterligare, när det blev för jobbigt och mina argument föll som ett korthus, så smet jag! Jo, jo inte så vackert och åter får jag lära den hårda mentala vägen hur bräcklig jag är och vad mitt största hinder är för att utvecklas som människa….MITT HÖGMOD!....sen finns det givetvis en massa mindre hinder, fast de försvinner i det vardagsmässiga bruset.

Nåväl, tog inte lång stund efter min hemkomst från skidturen förrän jag bad om ursäkt för mitt beteende och medgav att jag haft fel och burit mig dum åt. Försoningen är ljuv och en nåd att stilla bedja om och vi kan fortfarande efter 47 års äktenskap (och 49 års tillvaro tillsammans) blossa upp i gräl men vi försonas alltid.   

Nästa vecka jobbar Irene i Vittangi och själv kör jag hemmavid förutom på tisdag då jag är på Esrange. Hoppas det blir kallare.

Ha det gott!

Lasse