Högmod
Så har jag åter
genomfört ett Vasalopp sittande nedsjunken i fåtöljen (fast jag har genomfört
ett verkligt, för många år sedan). I fåtöljen så tog det drygt 4 timmar i taskigt före och
sladdriga spår. Fast egentligen, eliten klarade sig rätt bra vad spår
beträffar. Efter att sett hur norrmännen fixat dubbeln och lämnat 3:e platsen
till Jörgen Brink så for vi över älven för att fira Georg Vinelund på hans
80-års dag. Georg som tillsammans med sin 2 år yngre bror Göran bor på den sk. ”Svenska”
sidan av Lainio älv (själva bor vi på ”Finska” sidan som jag tidigare skrivit
om). Två hedersknyfflar som hela sitt arbetsliv verkat som skogsarbetare och som
bär på ett stort mått av klokskap och vishet. Det är alltid lika roligt att få dryfta
ett och annat vardagsmässigt och ta del av deras synpunkter.
Efter avslutat
födelsedagsfirande, och för att döva mitt samvete efter allt TV tittande och
tårtätande, så spände jag på mig skidorna och for som ett jehu iväg i ett igen drivet
7,5 km spår. Ja, jehu och jehu det tog sina runda 50 minuter, men vänta bara
tills jag spårat upp det med spårsläden då blir det annat av.
Veckan som gått
har varit bra på det stora hela. Det arbete jag åtagit mig har flutit på fint
och jag är tillfreds med det mesta. Men så igår drabbades jag åter av mitt
högmod och benägenhet att fly då det börjar brännas. Hamnade i diskussion med
min bättre hälft där jag envisades med att föra mina förslag till lösning i ett
för oss vardagsmässigt problem (eller kanske man kan säga utmaning) så till den
milda grad att jag hamnade i affekt. Höjde röstläget för att på så sätt ytterligare
förstärka mina argument och blev upprörd då min kära inte förstod eller höll
med. Kände mig trängd då argumentet tröt och lämnade fältet för att skida runt
mitt motionsspår och svettas ur mig min upprördhet. Hon hade hela tiden rätt i sina förslag till
lösning, men jag ville inte på något sätt inse det. Jag var blockerad av min
egen förträfflighet och högmod och ville inte se det kloka i hennes resonemang.
Ytterligare, när det blev för jobbigt och mina argument föll som ett korthus,
så smet jag! Jo, jo inte så vackert och åter får jag lära den hårda mentala vägen
hur bräcklig jag är och vad mitt största hinder är för att utvecklas som
människa….MITT HÖGMOD!....sen finns det givetvis en massa mindre hinder, fast
de försvinner i det vardagsmässiga bruset.
Nåväl, tog inte
lång stund efter min hemkomst från skidturen förrän jag bad om ursäkt för mitt
beteende och medgav att jag haft fel och burit mig dum åt. Försoningen är ljuv
och en nåd att stilla bedja om och vi kan fortfarande efter 47 års äktenskap
(och 49 års tillvaro tillsammans) blossa upp i gräl men vi försonas alltid.
Nästa vecka
jobbar Irene i Vittangi och själv kör jag hemmavid förutom på tisdag då jag är
på Esrange. Hoppas det blir kallare.
Ha det gott!
Lasse
Föregående inlägg: Smartare än en ekorre
Nästa inlägg: Tålamod
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar