Utsikt från norr

Tänk om man någon gång skulle svara hur man verkligen mår. Hur skulle det bli? Vad skulle det månne leda till?

Nej, jag tror inte den frågande personen skulle uppskatta att få sig till livs mitt verkliga hälsotillstånd och det var väl inte därför jag fick frågan. Det är ju något vi vardagsmässigt säger när vi hälsar på varandra. Vi förväntar oss inte att få en lång utläggning. Skulle vi ens ta oss tid att lyssna?

Nåväl, klockan är halvåtta denna torsdagskväll där jag sitter på verandan och skriver. Värmen som omslutit oss de senaste veckorna är på väg att ge sig av. Gårdarna på andra sidan älven utgör mitt blickfång. De ligger där tysta och stilla. Inte ett liv. Det enda jag hör är avlägsna röster från granngården. Vinden friskar i och i öster tornar mörka moln som förebådar ett annalkande regn.

De sistlidna veckan har jag iordningställt ett gammalt och präktigt fönster. Det är funktionsdugligt om än något slitet av tidens tand. Irene tyckte den "glugg" jag tidigare tagit upp i skrivarstugan var alldeles på tok för liten och dessutom felplacerad. Jag har stretat emot i ett års tid med invändningar som: "Det är en liten timmerbyggnad (skrivarstugan alltså) ... ett större fönster passar inte in." Eller: "Inte kan vi nu ändra på det ... fönstret kostade ju en del." etc, etc. Då alla mina förnuftiga skäl sinat och jag var nere för räkning drämde jag till med: "Jag har inte tid ... punkt ... end of discussion."

Tror ni det hjälpte? Icke sa Nicke. Därav mitt idoga renoverande av det gamla fönstret under veckan. Kittat om fyra fönsterrutor, slipat, grundmålat och färdigstrukit, samt sågat upp större hål i timmerväggen, salat och fodrat och i morgon är det bara att putsa rutorna och sätta fönsterbågarna på plats och jag är nöjd med resultatet så här långt. Det blev faktiskt riktigt bra och betydligt ljusare i skrivutrymmet ... och nu behöver inte Irene stå på tå för att se ut😀

Efter att allt arbete med boken om "De försvunna" är avslutat och det nu ligger i tryckeriets händer att i sinom tid leverera den till förlaget, så känner jag mig som en tom påse. Innehållslös och utan någon egentlig mening. Ungefär som prästen i Hasse A. monolog. Jag måste p.s.s som denna präst fylla den med något. Jo, förvisso skrotar jag runt här hemma och fixar t.ex. fönster och annat ...Fan! nu öser regnet ner ... jag skyndar in och väl på väg genom sovrummet faller blicken på en bok på soffbordet ... "Den åttonde dimensionen" av U P Enna. En fantasy som blivit mycket uppskattad och fått fina recensioner. En genre som jag inte varit i kontakt sedan jag i tidiga tonåren läste Juels Verne. Den ska jag fylla tomrummet med under de kommande dagarna.

Hur jag mår? ... Jovars ...

Morsning från Tystnaden,

Lasse