Så här i Vasaloppstider kan jag inte undgå att minnas min egen ansträngning i "Fäders spår". Det var på den tiden jag var ung och låg inkallad på Jägarskolan i Kiruna, för evigheter sedan. Jag var med i en frivillig träningsgrupp som övade skidskytte (Vi använde urtida mausergevär ... tunga och otympliga men kulan gick långt.)

Vi övade flitigt och när det så blev dags för Vasaloppsanmälning fick jag uppdraget av mina kamrater att prata med skolchefen om det inte vore möjligt att de beväringar som så ville, skulle få åka detta ärofyllda lopp.

Skolchefen rynkade på pannan när jag stående framför hans skrivbord och i stram givakt framförde mitt ärende.

"Alm ska inte tro att Jägarskolan är någon lekstuga. Här utbildar vi soldater. Soldater som ska kunna strida under de mest besvärliga lägen ... Vinterkrigssoldater Alm, och inte fjantar som ränner runt i uppspårad terräng" (här tar jag i något😇). Jag stod på mig och blev tvungen att uppbåda all min förhandlingsförmåga och till slut gav den gode skolchefen med sig ... men under vissa krav.

"Då så! Ni får åka och kronan ställer upp med busstransport. Men följande villkor ska gälla:

1: Ni måste åka i kronans vinterkläder.

2: Ni måste åka med kronans skidor.

3: Ni måste åka med 8 kg stridspackning och,

4. Ni måste sova i ett 12-mannatält i Sälen och upprätta eldvakter ... och vakt mot ett plötsligt fientligt anfall. Den lede Fi vet man aldrig var man har. 

"Är det förstått Alm", avslutade han. "Ja överstelöjtnant", svarade jag och gjorde åter honnör, vände på klacken i en perfekt helomvändning och lämnade rummet... jag tror att han skrattade gott efter att jag lämnat honom ... och jag är säker på att det blev muntert på officersmässen när han berättade om händelsen.

Men skidgänget tog honom på allvar. Hårda bud tyckte alla som hade varit villiga att ta sig an utmaningen. Men, som tiden gick lindrades kraven och inför avresan till Sälen kvarstod endast kravet att sova i 12-mannatält och att ha eldvakter. Det kändes som en stor lindring även om vissa av kamraterna höll fast vid att åka i kronans kläder och på kronans skidor. Själv hade jag införskaffat ett par träskidor med ett slags plastbelag (renodlade plastskidor hade ännu inte blivit uppfunna.)

12-manna tältet tjänade oss väl. Vi kokade vår medhavda VA-mat på kaminen vilken vi även använde för att valla skidorna ... men huva vilken doft. Matos blandat med rykande vallor ... men vad gjorde det. Vi var unga och såg fram emot att få påbörja vår färd mot Mora. Mycket sova blev det inte heller och mycket stök och bök fick vi genomlida när vi i tidiga gryningstimmen skulle riva och packa ihop tältlägret.

Drygt sjutusenåttahundra entusiastiska skidlöpare stod uppställda till start i väntan på att starten skulle gå klockan åtta. Vi från Jägarskolan var placerad i det allra bakersta ledet. Men oj oj vilken resa det blev. Skidspåren tog slut readan i uppförsbacken efter vägövergången och sen var det som att åka i strösocker. När man hasar på i flera timmar på skidor som vill gå lite hursomhelst så är det lätt att få hallucinationer. Jag var t.ex. övertygad om att skylten som förvarnade om Bergspriset innebar att där skulle man få en snus, men icke sa Nicke! Det var bara att kämpa vidare utan denna form av stimulus. Bästa placeringen bland oss jägare blev en fanjunkare. Han kom in som nr. 100. Bra gjort m.a.o.

Hur gick det då för undertecknad? kanske någon undrar. Jo jag kom i mål efter knappt åtta timmar med en erfarenhet rikare d.v.s att aldrig mer åka Vasaloppet ... fast det sägs ju att en gång är ingen gång. Så man vet aldrig ... 

Ha det gott,

Lasse