Om en månad drar vi mot norr igen men tills dess kan vi bidraga med barnpassning och annat som hör vardagen till för en hårt arbetande förälder. Stundom kan det vara skönt att ha denna avlastning och även om det bara är för drygt två månader så underlättar det, men vi hinner givetvis med annat också. 

Veckan som har gått har präglats av problem på Saltisbanan, iaf från i torsdag. Denna "uråldriga" men smått charmiga spårförbindelse mellan Saltsjöbaden och Hendriksdal (tidigare Slussen) har en benägenhet att inte funka när löv faller på spåren och gör rälsen blöt och hal. Då uppstår en viss brådska från transportbolaget och bussar sätts in för att lösa omaket. För Irene och mig som njuter det "fria livet" (förutom vissa bestämda tider när barnbarnen ska följas och hämtas från sina skolor)är det inte så värst besvärligt men jag skänker en medlidsam tanke till alla dem som från utmarkerna dagligen pendlar till och från sitt vardagliga slit i andra delar av staden. I rusningstid är bussarna knökfulla och busbyten för att komma fram till destinationen gör inte situationen bättre. Enligt SL så är spårproblemen lösta på måndag eftermiddag, vi får väl se om den prognosen håller och att de myckna löv som forfarande faller från björk, asp och lönn lugnt stilla stannar kvar på marken, vilket är tveksamt?

I måndags tog vi tåg och buss till IKEA i Skärholmen. När jag följande Irene som ilade fram på möbelavdelningarna i detta tempel för heminredning kändes det som om jag hamnat i en förgård till helvetet. Intet ont (cross my fingers) om IKEA men i måndags var jag mentalt tom och oförmögen att ta till mig grannlåten som flimrade förbi mitt öga. I stället började det flimra bakom ögonlocken och jag förstod att en migränattack var under uppsegling och med ömkansvärd röst började jag beklaga mitt grymma öde. Min kära fru som har ett tålamod utöver det normala lät denna min veklagan fortgå ända tills jag lade in sista stöten:

"Jag mår illa, ser dåligt och det känns som om jag skulle svimma ... är jag inte blek?" Det bör sägas arv vi just satt oss till bords i restaurangen för att inmundiga lunch.

"Nu åker vi hem. Jag orkar inte längre höra ditt gnäll", sa hon och reste sig bestämt och med modstulenhet uppsyn följde jag hennes ut ur detta möbelinferno. Nåväl, vi fick i alla fall tag på de saker vi var ute efter, vilket på intet sätt var min förtjänst som ni säkert förstår.

Jag förstår bara inte varför jag blir nedstämd och får tungt att andas så fort jag kliver över tröskeln till stora möbelvaruhus inklusive klädaffärer. Kanske jag måste söka hjälp... Bauhaus, Clas Ohlson, Biltema och andra HW liknade affärer går ju utmärkt😇

Tapetseringsjobbet jag slirat med är avklarat och jag har även skrivit en novell. När en tanke på att försöka få ihop en novellsamling till sommaren nästa år ... alltid en tanke så här i brist på mer konkreta uppslag.

Annars är den mer kulturella planen för månaden som kommer redan på pränt. Därvidlag blir det till Allhelgona helgen Mozarts requiem i Nacka kyrka på söndag den 3/11, Trollflöjten på kungliga operan den 4/11 och kulturaktiviteterna avslutas med en viskonsert i Ersta kyrka där Mikael Samuelsson sjunger Olle Adelssons härliga sånger. 

Rapport från Tystnaden har informerat mig om att isen över Lainio älv i Alasuando är gångbar och att det lär nog vara överförbar is vid färjeläget i tid för vår återkomst till Paradiset.

Ha det gott!

Lasse


Lilla Esther som var vår övernattningsgäst häromsistens försöker lära mormor att dansa "Macarena"