I morgon är det fyra veckor sedan vi anlände till Platån. Det har gått fort, tycker vi och det är förunderligt, för att av någon oförklarlig anledning har vi inte varit speciellt sysselsatta med någon tidsslukande aktivitet. Ändå rinner tiden bara iväg, utan att vi för den skull har lidit av tristess, vilket annars är lätt när man bara sitter och rullar tummarna. 

Nåväl, rullar tummarna är nog att ta i för i brist på trängande göromål får man uppfinna sysslor. Sysslor som i en utomstående betraktares ögon kan te sig ganska ovidkommande och intetsägande. Så till exempel har jag blivit en formidabel fena på att diska. Mitt öga tål inte ens att se en odiskad ynka kopp och inte nog med det jag låter inte disken stå och torka i diskstället. Jag torkar och ställer varsamt porslinet på sina rätta platser och lägger prydligt besticken i bestickslådan. Jo, jo det kanske inte låter så märkvärdigt och absolut inte något som jag borde yvas över. Att jag sedan tar risken att i all sin ”patetiskhet" bygga på min meritlista med att jag har knådat deg och bakat, skalat potatis, skurit grönsaker, hållit diskbänken skinande blank, dammsugit vår lilla lägenhet, installerat Bank-ID och Swisch på Irenes nya mobil, förberett kommande boksigneringar och bytt till vinterdäck på bilen. 

Jag har funnit glädje i hushållsbestyren. Men samtidigt har jag nog varit ganska självupptagen och kvick på att påpeka för min handleds- och axelskadade hustru min briljans i köksregionen. Hon insåg nog att hon å det fortaste måste återta kontrollen och putta ned mig från min piedestal för annars skulle hennes liv bli odrägligt. 

Skämt åsido så har hon repat sig förvånansvärt fort efter skadorna hon ådrog sig i Tystnaden och vid våra dagliga motionsturer har hon åter börjat att jogga, alltmedan jag flämtande försöker att hänga med, för att kunna rädda henne, om hon nu åter skulle snubbla och falla. Inget ont som har något gott med sig. Jag får i alla fall bra kondis och jag vill fortsättningsvis gärna tro att jag inte är helt bortkommen i köks- och hushållsbestyr🤔

En god vän skrev att det skulle tydligen till att Irene skadade sig för att få in mig i kösregionent. Kan tyckas vara ett brutalt uttryckssätt men visst, det äger en viss sanning.

Nu återstår fyra veckors vistelse på Platån innan vi åter vänder norrut till Tystnaden och snön. Men innan dess ska vi fortsätta umgås med barn och barnbarn allt vad vi kan. Mozarts requiem i Nacka kyrkan den 8:e november är en fin tradition (blir 4:e gången för min del) och säkert något annat kulturellt, för här finns för alla smakinriktningar.

Ha det gott,

Lasse

Ps. Kika gärna förbi Saltis bokhandel den 29/10 eller Blackenbergs bokhandel i Vällingby (Bara att den ligger på Pajalagatan ger mig hemlängtan) den 13/11.

Ds.