Jag hör inget ... Jag ser inget och jag pratar inte, jag är tyst.

Att jag bor i Tystnaden ställer givetvis vissa krav på just tystnad. Jag kanske har tagit det bokstavligt, eller så är det manusskrivandet som gör mig extra tystlåten. Men det är inte enbart min tystlåtenhet som är irriterande för min kära hustru. Jag hör inget!, säger hon ... vad hon nu kan mena med det?  Jag har skrivit om det tidigare d.v.s. jag åtlydde hennes förslag att besöka farbror doktorn för att kolla hörseln. Farbror doktorn tog då fram en stor stämgaffel och ihärdigt slående på den gick han runt mig där jag satt i hans besöksrum.

"Hör du nåt?", frågade han. "Jo", svarade jag. "Det är ett A". "Bra", sa han. "Du har utmärkt hörsel." ... Men vad hjälpte det. Irene ansåg att metoden var förkastlig och vill att jag försöker få en remiss till en audiolog, så att det blir någon rätsida på det hela, så att säga. Jo, jag ska efterfölja hennes råd ... om ett tag. Jag tror ju för min del att det finns andra orsaker till att jag inte alltid hör vad hon säger. Jag har så många andra röster i huvudet som hela tiden propsar på min uppmärksamhet... håller jag på att bli tokig ... Nej. Jag skriver manus.

"Har du sett vad jag gjort i rummet?", frågar hon. Jag tittar mig omkring men upptäcker inget ovanligt. "Jag har bytt gardiner! Ser du inget ...". Eller många andra situationer när hennes flit och strävan att försköna det krypin vi bebor faller platt till marken, på grund av att jag inte ser. Har skyllt på glasögonen ... har till och med skaffat nya och bättre glas men det verkar tyvärr inte hjälpa. Håller jag på att bli blind ... Nej. Jag skriver manus.

För övrigt funkar allt tillfredsställande (om jag nu får säga det själv), trots att jag är tämligen världsfrånvänd. Men det kommer en tid efter manusjobbet, vill jag gärna tro. Och då blir allt normalt igen.

Lasse