Så är då annandag jul snart till ända och det är nog många medmänniskor som med sänkta axlar och en suck av lättnad, säger adjö till denna julhelg. För egen del har det stundliga umgänget med dotter Jenny, Alexander och barnbarnen varit högt uppskattat. Likaså för  Irene. Hon som i huvudsak stått för mathållningen har som vanligt, skött sin uppgift med briljans och utan att låta sin make blanda sig i hushållsbestyren. I köket är hon envåldshärskare väl medveten om min fumlighet och mitt oförstånd.

Att eld kan betyda så mycket. Den är värmande, livgivande eller ödeläggande, beroende på omständigheterna. För oss är elden på grillplatsen en samlingspunkt där vi trots vinterkyla och under intagande av rykande hett kaffe, kanske även en grillad falukorv, gärna vistas och låter våra dagliga vedermödor förblekna likt den mot det mörka himlavalvet uppstigande röken. Vi är i dessa stunder lyckligt förskonade från omvärldens kval och klagan.

 

Gårdarna i fonden är på västra sidan av Lainio älv (förutom den ensamma stugan med en traktor på gården) där ett norrsken är under uppseglande. Ännu bara ett ”Wannabe” men inom kort flammande för en kort stund, likt oss människor i detta världsallt. 

Norrsken, detta himlafenomen som lockar människor från när och fjärran till våra breddgrader är magiskt att uppleva. Man blir lika hänförd, fast än man beskådat det tusentals gånger. Japaner har en föreställning att ett äktenskap förevigas med lycka om brudparet under bröllopsnatten välsignas av ett ”sprakande” norrsken. Hur det ligger till med den saken vet man inte, men det är vackert att tänka att så kan vara fallet.

I kväll blir det tyvärr inget norrsken, men väl kyckling till middag.

Allt gott,

Lasse