"Moffa ... År du en knasboll" frågade treåriga barnbarnet Esther häromsistens. Hon har mest troligt lärt sig ordet knasboll på förskolan. Och visst kan jag i mitt umgänge med henne och storebror Jackson vara en knasboll ibland i de lekar och pyssel vi har. Jag går med hull och hår in i barnens lekar (där jag får vara med) och blir själv ett barn på nytt. Jag kan ju inte alla "oskrivna" regler som gäller från lek till lek vilket gör småttingarna otåliga då morfar verkar att fatta så dåligt.... därav uttrycket "Knasboll". Men jag lär mig hela tiden om jag bara försöker hålla mig ifrån min vuxna förnumstiga/besserwisser attityd.

Idag är det Morsdag och hela gänget kommer till oss efter lunch för att fira mödrarna Irene, Jenny och Katarina. Irene och jag har varåt barnbarnen behjälplig med att göra morsdagpresenter. Jackson är en fena på att få ihop pappstjärnor och lilla Esther vill inte vara sämre... men behöver betydligt mer hjälp med att vika papper och med  saxen. Det blir fika med tårta och fikabröd och kanske jag stämmer upp med Zarah Leanders slagdänga "Vill ni se en stjärna, se på mig". Jackson tycker det är jättekul när jag med hög röst framför denna för honom roliga sång... fast, det vete katten... risken finns att jag försämrar grannsämjan.

Jag skriver just nu på sista kapitlet på den fortsatta berättelsen om Johan. I morse började jag redan klockan fem och avslutade efter fyra timmar... helt tom i huvudet. En av mina korrekturläsare, Eva tillsammans med Irene och Ingridsom har följt tillblivelsen från första kapitlet, tycker berättelsen är bra men irriterar sig på Johans sätt att leva sitt liv. Och även jag, som håller i pennan, blir ibland irriterad. Till skillnad från "Pojken i bäcken" där Johan var ett barn på väg in i tidig ungdom så är Johan en vuxen man i den nya romanen... inte lika lätt att känslomässigt associera sig till kan jag tro. 

Berättelsen speglar en vardag som säkert inte är alldeles obekant för en del av oss. Jag har föredragit att åter skriva den utifrån en berättarröst där Johans känslor i allt väsentligt är självupplevda. Däremot är kontexten många gånger annorlunda och givetvis finns även här pss som PiB en hel del fiktion inbakad... men så måste det vara i mitt fall.

På onsdagkväll i nästa vecka bänkar vi oss i den vackra Nacka kyrka för att lyssna till Nacka kammarkör och Nacka kyrkokör med solister som framför G. Rossinis "Petite Messe Solennelle"...det blir säkert en höjdarkväll.

Ha det bra på Morsdag,

Lasse

 

Fikapaus med vattenmelon vid tillverkningen av Morsdagspresenter