Näst sista lördagen på Platån för denna gång. Daglig koll på isläget i Tystnaden hör till sysslorna. Vi vill ha riktigt kallt väder så att isen lägger sig i Alasuando, men mina böner verkar inte bli hörda ... han däruppe har troligtvis annat att syssla med än att sprida kyla över Lainio älvdal. Vi reser hemåt den 10/11 och vi har t.o.m börjat fundera på att ta in på något boende om vi nu inte skulle kunna ta oss över älven. Så stark är vår längtan till Tystnaden ... men vi avvaktar. Det löser sig på något sätt ... det gör det alltid så varför oroa sig nu. Det är trots allt nästa två veckor tills vi åker.

Det är inte längre mycket under solen som gör mig riktigt upprörd ... eller förvånad ... Men, att se barn lida i de krig som utspelar sig runt om i vår omvärld griper mig så till den milda grad att jag har svårt att tygla min vrede över de människor som med berått mod försöker rättfärdiga sitt handlande med förklaringar om nödvändigheten att bomba allt sönder och samman för att rensa ut terrorism, utan någon som helst hänsyn taget till det lidande folket. På avstånd fattas beslut. På avstånd skjuts missiler, högt ovan fälls det bomber och på marken används människor som levande sköldar. 

Men, vi behöver inte gå längre än till vårt eget land. Visserligen är vi förskonade från krig. Vårt sätt är mer raffinerat i den bemärkelsen att våra folkvalda fattar beslut som förorsakar lidande, och detta med den enkla förklaringen att hänsyn måste tas till ekonomin.

Under veckan såg jag ett inslag i Rapport om en liten treårig flicka som led av en sjukdom som tvunget måste ha stundligen stor hjälp för att kunna leva ett någorlunda liv. Denna assistanshjälp hade av försäkringskassan tidigare beviljats den ensamstående pappan, vilket gav honom och barnet en stor trygghet. Men så med ett slag skärs nu denna assistanshjälp drastiskt ned. Pappan var mycket orolig för hur det nu skulle gå ... här stod faktiskt ett liv på spel. När ansvarig minister intervjuades blev förklaringen att kostnaderna för assistanshjälpen skenat iväg så till den milda grad att nedskärningar var av "nöden" (vilken nöd kan man undra) tvunget. Därför blev direktivet till försäkringskassan att se över sina kostnader med innebörden att bl.a. barnets assistanshjälp drogs ned. Jag är inte dum, jag förstår att politikerna måste hushålla med landets ekonomi men när jag ser att behov verkligen finns, som i fallet med flickebarnet, var finns då empatin och förståndet. Det kanske är p.s.s som med dem som på avstånd trycker på knappar för missilavfyrning ... besluten fattas i rum dit lidande har svårt att tränga in.

Astrid Lindgren sa dessa kloka ord: "När människor med makt slutar lyssna på folket. Då är det dags att byta ut dem".

I morgon kommer barnbarnen och då blir det lek och stoj. Nästa vecka är de lediga från förskolan och då blir det förutom lek&stoj även övernattning hos mormor&morfar ... det ser vi fram emot.

Lasse


 

Ett mycket trevligt besök av Rita. Samtalen berörde allt mellan himmel och jord som det gärna gör i goda vänners sällskap

 

Vi har inte varit så mycket inne i storstan men igår tog vi tillfället i akt att ströva runt i city och på söder. Vi åt lunch på Paganini i Gamla Stand. Restaurangen kan rekommenderas. Trångt men gott och prisvärt käk.


 Inget kan se så ensamt ut som en boksignerare i "splendid isolation". Dagens signering på Saltsjöbadens bokhandel var nog illa vald men det dök trots allt upp några intresserade och någon bok blev signerad. Höjdpunkten var att träffa min arbetskollega och tidigare chef under vår gemensamma tid på Satellitbild, Svante Astermo. Svante har en skrivandets ådra och vi samtalade en hel del om just skrivande men vi hann även beröra händelser ur gångna tider. När jag avslutat signerandet blev jag inbjuden att vid Jultid åter signera.