Kylan vill inte än släppa sitt grepp. -25 grader under dagen fast nu är det "bara" -22 så det går trots allt åt rätt håll. Stor skillnad emellertid mot de -35 till -38 grader vi haft under veckan som gått. Vid mitt skrivbord har jag haft dubbla element igång plus en fårskinnsfäll på golvet. Tjock tröja, fötterna iklädda dubbla strumpor och allt detta nedstucket i filttofflor.....Mac'n funkade iaf så det gick att skriva.

I denna kyla så uppför sig inte bara jag utan även bilen konstigt. Indikeringslampan för partikelfiltret lyser med ett ilsket gult sken och meddelandet "Försvagad motorprestanda" dyker upp på displayen på frontpanelen. När jag kör så märker jag inte av något fel men indikeringslampan irriterar mig så jag har beställt tid hos bilverkstaden för en koll och åtgärd. Överraskades även att se att meddelandet gällande diselförbrukningen i medeltal sjönk till 3,8 dl/mil....trots den stränga kylan. Men, vid tankning och egen uträkning så var den 5,5 dl/mil. Alltså är det något knepigt även med den indikeringen. Frågade en sakkunnig person vad han trodde det kunde bero på att jag får dessa fel. "Vad har du för bil?", sporde han."En Volvo S40" svarade jag. Han skakade bara beklagande på huvudet, vad han nu menade med det?

Nåväl, jag har ju en 1989-års Passat som funkar och kniper det så har jag den som back-up. Inte lika bekväm som Volvon och inte lika många finesser och ett minimum av elektronik som kan ställa till trassel....Men, den funkar!

När jag går i moll så har jag kommit på ett bra sätt att komma tillbaka i dur. Jag ringer på familjen Jacksons hemtelefon i den fromma förhoppningen att någon av barnbarnen skall svara...och någon av dem gör som regel så....minstingen 3-årige Esther är speciellt kvick på att svara vilket hon gjorde även nu. Hon pratar på som den värsta pratkvarn och jag skall erkänna att jag inte förstår mycket av det hon säger, fast det är roligt att lyssna på hennes intensiva beskrivningar.....och framförallt hennes skratt och förtjusning att få prata med mig! Det, är toppen och när hon glatt avslutar vår konversation, för det är hon som alltid säger "Hej Då!" och vi lägger på så är jag innerligt glad. Tänk att så lite kan betyda så mycket.

Tog några bilder under min promenad idag som jag lagt ut nedan. Allt är fotograferat på solsidan.

Lasse

 

Vinterbilder från solsidan i Lainio

Överst till vänster: Solen kan inte tränga igenom molnslöjorna som ligger över Alasuando

Överst till höger: ATVn får stå still....för kallt

Mitten till vänster: Det är med visst vemod om tidens gång och slitets vedermödor jag tänker på vad som förr i tiden utspelade sig i denna idag ödegård

Mitten till höger: Ladugårdslängan tillhörde familjen som bebodde gården bredvid. Kornas råmanden och hästens gnägg sitter säker kvar i väggarna.....om man har fantasi och lyssnar noga

Nederst till höger: Sommarstuga som njuter sin vintersömn i väntan att någon till kommande sommar skall ta den i besittning