Manusskrivandet har gått in i ett mer intensivt skede och jag känner in på bara kroppen hur jag med fart närmar mig dead-line.  Med detta "spöke" hängande över mig så ökar min tidigare ouppmärksamhet på livet som pågår. Jag svarar konstigt på frågor Irene ställer och glömmer bort saker jag behöver uträtta från gång till annan ... måste skriva listor på de mest enkla göromål som ska göras under dagarna, för annars glömmer jag.

Det är inte alltid lätt att leva med mig under sådana omständighets. Förutom ovannämnda så blir jag dessutom fort irriterad om jag inte får till meningar som jag tänkt mig eller att jag inte får ihop dagens kvot av meningsfulla sidor text. Irritation som givetvis även påverkar vårt vardagsliv. Jag är självkritisk i skrivandet men lyssnar bara med ett halvt öra på kritik från Irene. Föreslår hon något, månde vara vad som helst i dessa dagar, så vet jag alltid bättre. Jag kan komma på mig själv med att tänka på något helt annat gällande romanen under tiden som hon pratat med mig i en kvart. "God dag Yxskaft" borde vara mitt namn.

Men allt har en ände, vill jag gärna tro och som den borne optimist jag trots allt är, så har jag försäkrat min omgivning att allt kommer att återgå till det normala när boken är klar. Det konstiga är att jag då alltid möts av skeptiska blickar och kommentarer?

Jag vill med detta på intet sätt krossa några författardrömmar som kan finnas där ute. Det är otroligt kul att skriva och det blir en last som är svår att avstå ifrån, men visst finns där konsekvenser som man bör vara medveten om ... fast å den andra sidan konsekvenser finns ju för allt vårt handlande oavsett vad detta handlande består i.

Irene har förtjänstfullt satt ihop något som hon tycker jag ska försöka leva efter. Hon har dessutom ärat mig med att kalla förhållningssättet för "Lases Teser". Teserna har hon självrådigt och utan min vetskap klistrat in på första sidan i min synopsisbok så att mina ögon direkt ska falla på klokskapen. Jag kan inte undgå att se dem eftersom jag öppnar boken flera gånger om dagen och som vattnet som urholkade stenen räknar hon med att, om inte alla så någon av dem bär fukt. Smart fru jag har, det må jag säga.

Lasse