"Morfar! Vad är det för sten som ligger där?" frågar snart femåriga barnbarnet Esther och pekar på en fin sten som ligger på dotter Jennys balkongbord.

"Det där är en lyckosten, ser du", svarar morfadern leende.

"Vad är en lyckosten?, frågar den lilla. "Jo, den ger lycka", svarar morfadern godmodigt.

"Vad är lycka morfar?" Morfadern blir nu tvungen att funderar en stund, och säger därefter: "Jo lycka är när du känner, att något känns bra inom dig ..." Flickan ser med ett förvånat uttryck på sin morfar och morfadern försöker att själv begripa vad han sagt.

"Som att jag önskar en kattunge ... och får en?" fortsätter hon. "Precis", svarar den gamle och tar tillfället i akt att skoja lite med flickebarnet. "Jo, du förstår ... om du håller i stenen och tyst önskar dig en kattunge, så kan den där anden som finns i stenen lägger en på den här balkongen ... när du fyllt sexår (Det hör nämligen till saken att hennes högsta önskan är att få en katt som födelsedagspresent när hon fyller sexår)

Flickan tar stenen i sin hand och viskar något tyst som inte morfadern kan uppfatta.

Där skulle historien ha kunnat sluta, men morgonen därpå går den lilla så fort hon vaknat, ut på balkongen. Med en besviken och gråtmildröst säger hon till sin mamma: "Det finns ingen kattunge ... den dumma stenen bara luras"

Givetvis så ville hon skynda på leveransen, för det var ju en lyckosten.

Gissa vem som drog skamfilten över huvudet? Jo jag.

För övrig övernattar Esther och storebror Jackson hos oss i natt. Jag har laddat upp med chips, ostbågar, läsk och godis så vi ska nog komma överens.

Lasse


 

Var är kattungen?