"Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Det platsen heter Boden dit vill jag aldrig mer" ... så lyder en gammal soldatramsa som beväringar från den södra delen av landet ofta uttalade när kylan, snön och polarmörkret lade sig över garnisonstaden. Men det var då det. Nu sitter jag i mitt rum på det anrika hotellet Bodensia i väntan på att klockan 12 kila över till bokhandeln Bok&Bläck för signering av mina böcker i timmarna två ... och inget ont om Boden. På fädernes sidan så har jag mina rötter från denna bygd.

Jag spenderade gårdagen med att besöka Göran i Luleå. Göran är en 89-åring som är "still going strong" och var en av soldaterna från I19 regementet i Boden som fann den försvunna 4 åriga flickan i Lainios vildmark. Mycket intressant att lyssna till hans berättelse gällande den händelsen. Tidigare under veckan har jag även besökt Nils i Kiruna som tillhörde samma kompani som Göran och deltog i sökandet efter flickan och hennes  "mommo". Även Nils har klara minnesbilder av de vedermödor de hade att utstå där de tog sig fram genom vidsträckta skogs och myrområden. I båda herrarnas minnen har händelsen funnits med och det har inte gått en enda dag utan att tankarna har dragits till den stackars lilla flickans och gamlingens kamp i ödemarken.

Eftersom jag skriver om just denna händelse så är det oerhört viktigt att ta del av de bådas minnesbilder. Att jag sedan kommer använda min egen fantasi (fiktion) i berättelsen blir ju nödvändigt, men samtidigt är det en verklighetsbaserad händelse där jag måste förhålla mig till vissa fakta. Under de månader som jag jobbat med berättelsen har jag mentalt befunnit mig i samma områden som flickan och gamlingen vandrade i de där kalla dagarna och nätterna  i september månad 1950 ... och inte bara i området utan även försöka beskriva deras tankar och vedermödor. Hur tänker en fyraåring? Hur tänker en sinnesförvirrad gumma? och hur gick resonemangen och samtalen bland de anhöriga ... inte minst flickans mor och gummans make och barn? Och bland byborna? ... och hur upplevde de utkommenderade soldaterna sökandet efter de försvunna?

Jag är glad att jag tagit mig ann detta bokprojekt som legat latent i mig sedan nästan två år för det har gett mig nya perspektiv på mitt eget skrivande ... och givetvis nya utmaningar, vilka jag hitintills har bejakat.

Nej, nu är det dags för ytterligare en kopp kaffe innan jag, i det lätta snöfallet som här råder, kilar iväg till signeringen.