Så hände då det som jag liksom de flesta av oss fruktade skulle hända fast inte var, när eller hur men att ett terrorattentat skulle läggas till listan av attentat den senaste tiden verkade mer än troligt.

På fredag eftermiddag satt jag lutad över skrivdonen övertygad om att den lust och inspiration jag senaste tiden saknat nu åter skulle flöda ur min penna. Radion som malde på i ett annat rum upplevde jag som ett avlägset brus som inte skulle störa min skaparlust. Efter en stund och med ett halvt öra uppfattade jag något om terrorattentat ... Jaha, tänkte jag nu har det åter skett någonstans. Inte en tanke på att det var i mitt land men jag spetsade öronen för att uppfatta något mer av vad som rapporterades ... Åhlens ... lastbil. Jag reste mig upp och gick in i köket där radion var och blev stående blick stilla och på helspänn när den hemska sanningen gick upp för mig.

Stod så i närmare tio minuter och bilderna spelades upp för mitt inre hur en lastbil i hög fart kört ned längs Drottninggatan för att slutligen krascha in i Åhlens varuhus. Jag visste att under en fredag eftermiddag så var mycket folk i farten. Ur radion fick jag höra de första rapporterna och det knöt sig i magen. I detsamma ringde telefonen. Det var dotter Jenny som tillsammans med Alexander och våra barnbarn var bokade på sena eftermiddagståget från Stockholm till Kiruna.

"Har du hört vad som hänt?", frågade hon. Jag svarade jakande och vi pratade en kort stund vilka alternativ som stod till buds för att möjliggöra deras resa. Centralen och tågtraffiken var ännu inte stängda men vi var båda ganska medvetna om att det som hänt nog skulle innebära svårigheter för familjen att ta sig med tåg till Kiruna.

Stockholm var för något år sedan ett utflyktsmål för kortare besök, eller då arbetet så påkallat. För en lantis kändes allt så anonymt och opersonligt. Jag upplevde ibland människor som arroganta, jäktade och med bristande tålamod. Drog alltid en lättnadens suck när jag lämnade storstan och åter satt på ett färdmedel till småstaden Kiruna. Samtidigt förstod jag att attityden av anonymitet, jäkt och stress hör en storstad till, det är nog så runt om i världen . Vi brukade i den trängre hemmakretsen skämta om dessa storstadsbor som man måste t.o.m skicka inbjudningskort till för att få dem att hälsa på.

För drygt två år sedan skaffade vi oss en lägenhet på Igelboda platån i Saltsjöbaden. Främst för att vara nära dotterns familj. Vi trivs på vår Platå ... vi har fint umgänge med grannar och har på det hela taget funnit oss väl tillrätta. För det är nog så att om man själv öppnar upp sitt inneslutna jag (eller släpper taget om sitt Ego?) så får man också en hel del tillbaka ... jag vill gärna tro att det är det som kallas kärlek.

Och, kärlek var något som uppstod i spåren efter terrorattentatet, vilket jag blev väl medveten om. Medmänniskor visade empati och hjälpte de oroliga, tröstlösa och förtvivlade människor som bevittnat detta hemska. Många är de beskrivningar av denna hjälpsamhet jag sett när jag följt utsändningarna och det får mig att tro att ju mer vi ger ju mer får vi. Alla dessa människor som bjudit på mat, skjuts, säng över natten eller bara kramat om och pratat med en förtvivlad medmänniska växer i andlig styrka som kärleksfulla människor.

När vi stundtals bor på Platån vill jag gärna vara en del av livet i denna fantastiska stad. Platån kallar vi idag för vårt andra hem.

Hur gick de då för dotter Jenny med familj? Jo, de fick slutligen tag på flygbiljetter så de landar i Kiruna imorgon. Visserligen två dagar försenade men vi får i alla fall rå om dem under den påsk som snart stundar.

Lasse