Jovisst är det kallt, -30 grader så här på kvällskvisten och kvicksilvret fortsätter nedåt. Fyllde på frön i fågelmatningsstationen i förmiddags men har inte sett till någon talgoxe under hela dagen. Fåglarna har nog burrat upp sig och sitter stilla i granarnas grenverk. 

Vi har suttit i flera timmar framför brasans sken och tagit oss fram längs minnenas allé. Irene har högläst ur mina dagböcker som sträcker sig drygt fyrtio år tillbaka i tiden. Tänk så mycket som man har glömt ... eller förträngt, men när jag nu åter lyssnar på det jag nedtecknat från svunna tider så kommer minnena tillbaka. 

Att skriva dagbok är för mig en daglig sysselsättning. Att skriva om vardagliga händelser, stort som smått. Glädje och sorg, framgångar och tillkortakommanden allt får plats i mina dagböcker som i dagsläget kan räknas till drygt ett trettiotal. De senaste tjugo åren har det blivit en dagbok per år, omfattande årets alla dagar. ”Du är besatt”, sa en man jag träffade vid en boksignering då dagboksskrivandet kom på tal. ”Läser du verkligen i efterhand något ur dina dagböcker?” Jag blev honom svaret skyldig. För faktum är att jag ytterst sällan läser det jag tidigare skrivit (det gäller även mina böcker).

Men, så här i kvällsbrasans sken, när kölden rister i husknutarna och till Irenes högläsning om svunna händelser så finner jag, och även hon, hur befrämjande det är för oss båda att minnas.

Tack för den lässtunden kära hustru.

Lasse