Någon gång, lång tillbaka i tiden, närde jag en dröm att få gå på folkhögskola. Jag vet inte riktigt varför jag kände så? ... Kanske bidrog någon bok jag hade läst? (kanske av PG Evander som själv arbetat som lärare på folkhögskola) Jag vet faktiskt inte men kommer väl ihåg att min håg stod till att få vistas i en  trevlig och trivsam miljö vilket jag hade föreställt mig att just studier vid en folkhögskola skulle innebära.

Och nu efter drygt femtio år har drömmen gått i uppfyllelse. Jag befinner mig sedan fem dagar på Vindelns Folkhögskola (VFHS) i Västerbotten och allt det jag drömde om har slagit in.

VFHS grundades 1905 och var ursprungligen en hushålls-jordbruksskola med egen kreatursbesättning. idag är VFHS en modern anläggning med ett stort utbud av kurser och aktiviteter. Att sedan folkhögskolan ligger i det natursköna och smått pittoreska Vindeln med Vindelälven inpå knutarna ger en för kropp och själ välbefinnande inramning för studier.


De brusande Vindelforsarnas mäktiga framfart. Här finns en fin 5 km promenadled utmed älven. 

Umgängesformen mellan elever, lärare och övrig personal är lättsam och otvungen och vid de samtal jag har haft med elever är bilden entydig: "Det bästa som jag hittills gjort", "Här är toppen att vara", "Alla är trevliga och hjälpsamma", "Vi är ett team ... elever och personal", "Kan inte bli bättre" är bara några av de spridda positiva kommentarer jag fått och jag kan bara hålla med efter den korta tid jag vistats på folkhögskolan.

Själv befinner jag mig här för att i denna trivsamma miljö få ägna mig åt egna tankar (skriva) men även ta del av de dagliga aktiviter som står på skolans program. Vistelsen är ett naturastipendium jag tilldelats av Norrlands Författarcentrum ... logi och tre mål mat ( plus fika däremellan) om dagen, vilken ynnest minst sagt😊

Jag har besöka elever vid de olika programmen och personligen blivit förtjust i gängen som lär sig timra. Om jag kunde vrida tiden tillbaka sisådär ett femtiotal år skulle jag på stört anmäla mig till byggnadsvårdprogrammet för att en gång för alla lära mig timra och göra perfekta knutar på stockarna ... men ack, det blir bara en önskan att stilla bedja om ... och bönhörd lär jag tyvärr inte bli. Jag får nöja mig med att jag varje dag har haft förmånen att bevittna elevernas timmerjobb.

Föredraget jag höll om mitt skrivande för eleverna vid den allmänna kursen var nog bland de trevligaste jag upplevt. Eleverna hade förberett frågor om mitt skrivande och om mina böcker vilket jag efter bästa förmåga besvarade. Intresset var stort och det var härligt att uppleva den entusiasm de uppvisade och kanske jag har sått ett frö till fortsatt skrivande hos några.

I går tog jag tillfället i akt att "stämma upp" min, efter bokmässan i Kiruna, skrovliga stämma i skolans kör vilket var välbehövligt ... åtminstone för mig fast de övriga sångfåglarna i kören kanske har en annan åsikt?
 

Den fantastiske maestron tillika kyrkomusikern och körledaren Roland flankerad av de skönsjungande sångfåglarna Sara och Linnea.

Efter körsången på Folkhögskolan avslutade jag dagen med ett föredrag hos ABF. Weronica som ansvarar för verksamheten hade gjort iordning fika och trots ett blygsamt deltagande så följde mig den fina upplevelsen jag fick från denna författarafton långt in i sömnens rike ... Tusen tack Weronica för ett fint arrangemang.

Men, allt har ett slut och i arla morgonstund i morgon tar jag tåget från Vindeln till Umeå för tågbyte och vidare färd till Ö-vik för byte till buss och färd till Sundsvall. Därefter blir det snabbtåg till Stockholms Central. Hoppas nu att allt klaffar och trots många erfarenheter rikare ska det bli skönt att åter få kliva över tröskeln till lägenheten på Platån och krama om Irene.

Ha det gott,

Lasse