Hur skall jag nu börja min nya berättelse tänkte jag i slutet av förra året när jag skulle påbörja skrivandet. Att jag skulle berätta om Johans fortsatta öden och äventyr som vuxen man var ju klart. Det hade jag burit inom mig redan innan manuset till min debutroman var klar. 

Under julen som vi tillbringade på Platån promenerade jag längs de upplysta gångstigar som finns i området och vid ett par tillfällen träffade jag på en förvirrad äldre kvinna som gick med raska steg under ett idogt aggressivt pratande för sig själv. Jag blev faktiskt ganska tagen av upplevelsen och hennes gestalt dröjde sig kvar i mina tankar under hela julhelgen. 

Jag fantiserade om hur hennes liv varit, vad hon varit med om, vilka problem hon haft, vad som gjorde att hon vandrade runt efter gångstigarna och mycket annat som dök upp under mina funderingar... och... varför inte använda detta i berättelsen... och varför inte inleda med mitt möte med kvinnan under denna decemberdag för snart  sju månader sedan. Där hade jag det! Det  synopsis jag därefter skissade grundades till en del på just denna kvinnas möten med Johan för hon försvinner inte ur berättelsen efter inledningen utan kommer att dyka upp vid några enstaka tillfällen när Johan minst anar det...  som ett omen (dåligt förebud i de flesta fall)... men han är inte i stånd att förstå innebörden av det hon säger.

Vi kan nog alla lite till mans/kvinns ha aningar om framtiden och en del av oss ser också järntecken av olika slag som förebådar något mindre (eller mer) välkommet. Vi kanske till och med är predestinerad att gå vissa öden till mötes? I Johans fall är han definitivt predestinerad... men om detta förtäljer den kommande boken betydligt mer.

På lördag bär det av till Masriket och en stilla vecka utan någon mystisk kvinna på en stig.

Lev väl... och mjukt

Lasse