Idag har vi varit fem veckor på Platån och än återstår två veckor av vår vistelse här innan vi ställer kosan mot hälsohemmet Masesgården i Dalarna. Det blir sjuttonde året i följd vi får njuta av denna oas av vila, yoga&meditation och vegetarisk mat.

Just nu öser regnet ner och Johnny Cash vemodiga låt "Sunday morning coming down" spelas för mitt inre. Förr var det för mig många söndags mornar som stämde precis med texten i låten, men så är det inte längre. Idag kan jag kan bara uppskatta låten för vad den är, nämligen jäkligt bra och beskriver precis hur det var.

Nåväl, söndagar, regn eller sol, spelar mindre roll för min mentala balans. Det som däremot trasslar till min mentalsociala förmåga är att bli avbruten i mitt skrivande. D.v.s de gånger jag avbryts när jag i skrivandets stund befinner mig i en helt annan verklighet (kanske borde vara overklighet😕). Så hände t.ex. i morse när vi hade tvättstuga. Irene som är den drivande i dessa göromål (Jag bär klädpåsarna) tvättade medan jag drog mig undan till skrivdonen. Följande utspelade sig:

Hon: "Kan du gå till tvättstugan och plocka ut kläderna, de små kläderna ur torktumlaren och lägga i plastpåsen. Det som fortfarande är blött ska du hänga upp i torkrummet (vi har ett dylikt på Platån). Sen tar du ut kläderna ut tvättmaskinen och sätter de små plaggen i torktumlaren. Byxor och skjortor hänger du upp i torkrummet. Förstår du??"

Jag: "Ska bara skriva klart den här meningen ..."

Efter fem minuter.

Hon:" Ska du inte gå snart??"

Jag: "Javisst ja ... hur var det nu ... ta plaggen från tvättmaskinen och lägga i torktumlaren ... Men, vad gör jag med plaggen i torktumlaren?? Och vad ska jag använda den här plastkassen till??"

Hon något irriterad: "Fattar du inte ... jag har mycket annat att stå i" och så upprepade hon instruktionen.

Jag: "Klart som korvspad. Först tömma torktumlaren och hänga upp plaggen i torkskåpet och sen tömma tvättmaskinen och lägga plaggen i torktumlaren ... Men, plastpåsen då?"

Hon mycket irriterad: "Fattar du trögt eller hör du dåligt (det senare är nog så sant). Jag gör det själv."

Jag: "Nej, nej jag gör det". 

Hon upprepade återigen tågordningen för persedelvården och hör och häpna, jag fixade det. Det är inte alltid så lätt att vara författare men det är dubbelt så besvärligt att vara sammanboende med en sådan. Speciellt en som dessutom hör dåligt ... Häpp!

Ha det gott!

Lasse

 

Bara en mor kan älska en sådan person