Jag skrev den 5/10 i dagboken då vintern behagade infinna sig. En decimeter snö och kalla nätter har fram till nu borgat för att den fortfarande ligger kvar. Ljuset har m.a.o återvänt. Jo, det är sant. Det blir mycket ljusare där ute med en snötäckt mark. Men, blidvädret ska slå till om någon dag eller så? Säg det glädje som varar för evigt. Fast tids nog sätter nog Kung Bore de väderleksmässiga ramarna för vår fortsatta vistelse i Tystnaden ... och tids nog kommer vi med stor sannolikhet beklaga den myckna snön och det kalla vädret. För så är det. Det kommer alltid finnas något att ondgöra sig över efter att den första hänryckningen släppt sitt tag.

Nåväl, just idag värmer det på rätt så bra. Dryga tre grader varmt och solen strålar allt vad den kan från en klarblå himmel ... men än ligger snö kvar. 

I höstas under mycket sjå och milt våld lyckades jag byta värmepaketet i vår gamla Passat. Glädjen var stor när vi åter hade fungerande värme i cupen. I sann övertygelse att vi nu åter hade en fungerande bil för vinterkörning lämnade vi Tystnaden  för en dryga två veckors vistelse i sydligare nejder. Åter hemkommen så kunde jag inte stilla min iver att åter få testa värmen i bilen ... något oförklarligt kunde ju ha hänt när den stått vid garageväggen. Jag har ingen förklaring till vad detta oförklarliga kunde vara ... men vissa hjärnspöken har en otrolig förmåga att inte vilja lämna mig ifred. Emellertid, hjärnspöket kom på skam. Den gamla trotjänaren gick igång och glad i hågen körde jag en sväng. En skön värme flödade in i cupen och jag njöt.

Senare samma eftermiddag lastade jag in motorsåg, yxa och lite annat i skuffen för att bege mig till vedskogen och de björkhögar jag tidigare dragit ihop. Jag vred om startnyckeln men inget hände. Det så välbekanta ljudet av solenoiden som klickar och startmotorn som rasslar till uteblev. Bilen var död. Jag mätte spänningar och kunde till slut konstatera att startmotorn var slut ... Finito! Det blev i stället att gränsla ATVn för att ta sig till björkhögarna.

De senaste dagarna har jag demonterat startmotorn. Bultar och muttrar satt svåråtkomliga och hårt som berg men med mycket milt våld och svordomar gav de vika ... svordomar, speciellt finska, är underskattade krafter att ta till när det kniper.

Turligt nog fick jag tips om en affär i Finska Kolari som säljer bildelar och efter korrespondens med affärsägaren fanns en startmotor som torde passa till vår gamla trotjänare ... dessutom mycket billigare än vid ett köp hos Meca eller bildelsaffärer på nätet. På tisdag i nästa vecka anträder jag färden till vårt östra grannland för att införskaffa ett stycke startmotor. Jag måste nämligen besikta "vraket" innan oktober månads utgång och med tanke på den förfallotid som är i antågande börjar det bli något knappt om tid så att säga ...  

Få se nu hur det hela avlöper. Väl medveten om alltings jävlighet så är det är ingen ide att utlova något och absolut inte att garantera ett positivt resultat. Men, jag när ett hopp😀

Lasse