”En gång för alltid. Nu ska du bort!”, skrek han besinningslöst. ”Jag ska stympa dig! Långsamt arm för arm, ben för ben ditt jävla avskräde!” Med en yxa i sin hand tornade den hotfulle mannen upp sig ovanför Marko som nedtryckt i sängen desperata försökte att vrida sig undan, men han satt ohjälpligt fast. Ett förtvivlat skrik i dödsångest trängde över hans läppar ...

Också ett sätt att inleda en annars vanligtvis fredlig och godmodig blogg, men det är så berättelsen om ”Den vankelmodige mannen från byn” börjar. En historia som jag brottats med i drygt ett år och som får sin upplösning efter trettioåtta kapitel.

Började skrivandet med tanken på att det skulle bli en ”Feelgood” med en vankelmodig person som huvudkaraktär. Just begreppet vankelmod har blivit något av mitt signum (Johan i ”Berättelsen om Johan” och Per i ”Berget, staden och kärleken”).

Men, under skrivandet fick berättelsen vingar och drog iväg på egna äventyr. Jag gjorde krampaktigt motstånd, men hur mycket jag än försökte leda in den mot min ursprungliga tanke så fick jag till sist se mig besegrad. Lager för lager skalades ”feelgood”- och vankelmodskänslan av och slutligen fann jag mig skrivande en berättelse om den förfördelades kamp att själv få bestämma över sina levnadsvillkor. Visst, det finns ett stråk av vankelmod och ”Feelgood” kvar, men jag måste nog fundera på en titel som ger boken en mer rättvis bild. Kanhända så kan även min redaktör komma på något när vi väl påbörjar korrekturgranskningen.

Just nu och efter den sedvanliga motionsrundan med en stilla stund vid tända ljus i Skogsö kapell så känns livet gott. Minus fem och solen tittar tidvis fram. Inga tankar på pandemi eller kommande vardagar. Omgivna av dotter Jenny med familj har vi det bra där vi är.

Nu vankas fika och en stund vid teven där WC i sprintstafett ska ta sin början. Heja Sverige!

Lasse