Idag.

På vår sedvanliga motionsrunda i förmiddags anlade vi ett tempo som var "pratvänligt" d.v.s inte driva upp flåset utan hålla en takt där vi samtidigt kunde samtala. Vi var inte ensamma. Många hade sökt sig ut för att ta en sista chans att så här vid årsslutet få sträcka på benen ... kanske även som en förberedelse för ett eventuellt nyårslöfte att starta ett nytt mer motionsinriktat leverne? Vi möter människor som glatt hejar eller önskar oss "Gott Nytt År" ... för oss helt obekanta kvinnor och män. Varför gör de på detta vis? Hemma i våra trakter är folk mer återhållsamma med glada tillönskningar ... på sin höjd kan man vid ett "Hej!"  få en kort nick av den mötande.

"Jamen det betyder inget", kanske någon säger. "Inte ska du inbilla dig att de menar något med att önska dig Gott Nytt År ... de bara säger så ... typiskt 08'or!" Punkt och slut på den diskussionen. Men, tänker jag i mitt stilla sinne. Oavsett om de menar vad de uttrycker eller ej ... jag bryr mig inte. Bara gesten gör min dag lite lättare att bära, så jag kommer fortsätta att säga "Hej"/"God fortsättning" eller annat som passar till dem jag möter under mina promenader .... och kanske jag får ett lika glatt tillrop tillbaka😀

För övrigt har jag börjat läsandet av U P Enan's senaste verk: "De dödas själar" och jag är efter fyra kapitel helt fångad av hans hisnande och magiska berättelse. Alla ni som är intresserade av fantasy bör ta er ann denna bok. Den är riktigt bra.

Igår

"Morfar! ... Jag är mega kissnödig!", ropade plötsligt flickebarnet Esther under vår bilfärd längs den hårt trafikerade  Essingeleden. Händelsen inträffade igår eftermiddag när jag tillsammans med barnbarnet var på väg från Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna (Där hennes storebror Jackson tillsammans med moder Jenny kvarstannat för att få sin stukade handled gipsad) till Nacka. "Jag kan inte stanna här ... finns ingen chans! Du får hålla dig ... kniiiip.", uppmanade jag den lilla. Jag såg i ögonvrån hur hon förtvivlat och efter bästa förmåga försökte åtlyda min uppmaning och jag förstod att nu måste jag råda efter läge ... bära eller brista. Jag sökte mig snabbt ut i innerfil för att ta av vid första bästa avfart ... var jag hamnade, spelade ingen roll. Som landsortsbo har jag föga koll på var jag befinner mig på denna brusande led men en avfart dök upp så jag tog av och efter en del kringelikrokar fann jag vårt ekipage  i någon för mig obekant stadsdel. "Skynda dig morfar jag kan inte hålla mig!", ropade den lilla förtvivlat. "Håll ut .. vi är framme!", svarade jag nervöst och tvärnitade vid ett hyreshus där ett slags container stod uppställt. Fort ut ur bilen och spänna loss Esthers säkerhetsbälte. "Kom fort! Vi skyndar oss dit!", uppmanande pekade jag mot containern och drog henne med milt våld ut ur bilen. "Men Morfar, här kan man väl inte kissa?" Med viss förvåning granskade hon platsen för mitt föreslagna avträde. Människor som passerade oss såg med viss nyfikenhet på vad som tilldrog sig vid containern. Jag log krystat och nickade urskuldande mot Esther i ett försök att visa på att nöden har ingen lag. Nåväl, allt gick bra. Flickebarnet tog åter plats i bilen efter väl förrättat värv och jag kunde återuppta resan till Finntorp i Nacka. Vilket inte var helt enkelt med tanke på mina bristande kunskaper i storstadens, för mig, virriga närverk av vägar. Men det är en annan historia😀.

Imorgon

Vi ser fram emot nyårsfirandet tillsamman med hela familjen Rosenberg i Ektorp. 

Gott Nytt År önskar jag er alla,

Lasse